[130423] I Jessica Kolterjahns roman, Den bästa dagen är en dag av törst, som i dagarna kommit ut på Forum, får vi vara med Karin Boye under ett knappt år i Berlin 1932, och hennes ständiga jakt på recensions- och översättningsarbeten för att finansiera sitt liv och för att betala psykoanalysen hon påbörjat hos en doktor Schindler. Men också den lika ständiga jakten på bekräftelse och kärlek, bland män såväl som hos kvinnorna.
Det är hon själv som berättar, som så ofta ett verkningsfullt grepp som får läsaren att tro på jag-röstens auktoritet. Kolterjahn träffar dessutom rätt ton vad gäller den historiska- och miljömässiga skildringen av ett dekadent Berlin; i hyreshus och bland gayklubbar och där brunskjortornas stövlar stampar gatorna allt våldsammare.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Karin Boyes dikt I rörelse inleds med ovanstående, i mina ögon klart problematiska, rader. Dessa rader verkar närmast definiera hur den begåvade författaren levde sitt liv, i brist på harmoni och lugna andetag. Istället smeker hon dessa ord medhårs i sin rastlösa hemlöshet och får dem att verka positiva, vilket de säkert kan vara för en och annan av oss, men knappast för Boye själv. I en annan dikt heter det:
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Detta gift är i romanen Karin Boyes dragning till kvinnor, något hon länge har svårt att förlika sig med. Under analysens gång börjar hon försöka se denna dragning som om inte något positivt så åtminstone något mindre fördärvligt.
Jag tolkar denna törst som en stark längtan efter kärlek och saknaden av en grundläggande uppfyllnad inifrån, och drycken som inte verkar existera som ett tecken eller en känsla Boye har av att det inte är meningen att hon skall få det hon så hjärtskärande trängtar efter. Men nog försöker hon, som sagt med personer av båda könen, men verkar inte våga komma så där djupt nära. I sin rädsla ”ser hon till” att möta personer som inte är bra för henne, som utnyttjar henne. Mot slutet av sin tid i Berlin träffar hon den betydligt yngre Margot som närmast dyrkar poeten, och frau Boye njuter till en början storligen av hennes kärlek. Hon säger sig slappna av i umgänget med Margot, men samtidigt har hon grava problem att själv älska och hon lämnar Berlin och relationen utan att ta avsked. Det skulle göra alltför ont att se den unga kvinnan brytas sönder av sorg.
Det handlar sålunda om en ytterst känslig och inkännande kvinna, en som lever med en lövtunn gräns mellan den frustande livsglädjen och viljan att kasta sig framför nästa spårvagn. Hon hann med ett antal själmordsförsök innan hon lyckades, i skogarna utanför Alingsås 1941.
Karin Boye var en etablerad författare redan innan hon kom till Berlin och hade skrivit tre diktsamlingar och en roman. Hon var dessutom med om att starta den radikala litterära tidskriften Spektrum, tillsammans med bland andra Erik Mesterton och Josef Riwkin. Boye var även medlem i den socialistiska ”rörelsen” Clarté och skrev i dess tidning. De flesta i hennes umgänge var ”vänstermänniskor”, men någon hon träffade i Berlin vurmade tydligen för Göring.
Livet i den tyska staden kunde stundom te sig närmast romantiskt, med intellektuella samtal, picknickar med mat och vin, dans och festande på klubbarna, och en myckenhet av sex. Men samtidigt var verkligheten för många av dem ytterst fattig. Boye hade det knapert med pengar mest hela tiden och bodde till en början i ett svinkallt litet rum.
Karin Boye verkar ha haft komplicerade relationer med båda föräldrarna. Fadern älskade böcker mer lidelsefullt än han älskade människorna, och Karin kom att gifta sig med Leif som likt fadern var en bokoman utan ett vidare levande känsloliv. Ytterligare ett ”bevis” för hur svårt påverkade vi är eller kan bli av våra familjära rötter.
Trots att jag har lätt för att känna in och med Karin Boye och att jag i grunden vanligtvis gillar dylika romanfantasier tänder jag inte så där starkt som jag skulle önska. På något vis tycker jag inte att det riktigt lyfter, och jag undrar varför. Handlar det om min egen läsning eller om Jessica Kolterjahns sätt att skriva? Stundvis reagerar jag på att hon inte går in mer på djupet i det hon berättar; författaren låter Boye säga ”Jag minns inte när jag åt så gott senast.”, men ingenting om vad hon åt, hon talar om Göring eller det kommunistiska Sovjet men utan att gå in i frågeställningar eller vad de står för. För att ta några exempel. Ibland får jag den ”kätterska” tanken att det beror på bristande kunskaper eller insikter i vissa ämnen. Det känns som att det finns en lätt obalans i texten, snålt på en del håll medan det på andra strösslas med smådetaljer. Kanske att jag också skulle vilja läsa mer om författaren, som det nu är handlar det nästan uteslutande om könsvarelsen Boye och om hennes ”civila” liv. Däremot blir det en välgörande tyngd i skildringen av hennes stora mentala bekymmer när man samtidigt är medveten om att Karin Boye knappt tio år senare faktiskt tog sitt liv:
Jag är dränerad på liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Tröttheten. Det är det som har drivit mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.
