[130422] Den 17 december 2010 bränner sig den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi till döds i protest mot de trakasserier han utsatts för av regimens brutala och korrumperade polis.
Händelsen väcker enorm vrede över hela landet och ett uppror mot diktaturregimen Ben Ali inleds, framburet inte minst genom intensiv kommunikation i sociala medier. Tre veckor senare flyr diktatorn Ben Ali, Jasminrevolutionen har lyckats och den arabiska våren är inledd. Snart rasar upproren mot diktaturregimerna också i Egypten, Libyen, Jemen, Bahrain och Oman. Så småningom tillkommer Syrien, där inbördeskriget för närvarande pågår med oviss utgång.
Tre år senare kan händelseutvecklingen summeras och tänkbara framtider för de nya demokratierna på ett någorlunda välunderbyggt sätt analyseras. Det gör idéhistorikern och islamologen Mohammad Fazlhashemi i Den arabiska våren, och det känns som om det här är just den bok som verkligen behövdes just nu, det är så mycket osäkerheter som hänger kvar, både kring det politiska skeendet och de sociala, ekonomiska och religiösa förutsättningarna för utvecklingen i området.
Först måste man med Fazlhashemi konstatera att den arabiska våren inte blev någon komplett success story. I Oman och Bahrain slogs de folkliga protesterna ner brutalt, i Bahrain med stöd av saudiarabiska trupper. Obetydliga förändringar i demokratisk riktning gjordes i Marocko och Jordanien, men regimerna sitter kvar. I Iran blev ett omfattande uppror krossat av den bisarra teokratiska regimen redan 2009, och det tycks fortfarande som om den kan hålla sig kvar vid makten länge till.
Iran är ju inget arabland, men oppositionen mot ayatollornas terror kan ändå på ett meningsfullt sätt relateras till arabländernas uppror, inte minst eftersom Iran är mycket aktivt när det gäller att försöka vinna inflytande över de nya regeringarna i arabländerna. Egyptens president Mohammad Mursi har bestämt avvisat sådana framstötar från Iran, vilket bidrar till att belysa den stora skillnad det är mellan olika riktningar inom det som med en generalisering brukar kallas politisk islam.
Sådana skillnader ägnar Fazlhashemi en del utrymme åt, vilket givetvis är utmärkt, klargöranden behövs för att man ska kunna sätta sig in de komplexa förhållandan som råder när det gäller olika islamska riktningar och hur de påverkar politiken. Jag tror att det väckte en hel del besvikelse i väst när Mohammad Mursi som representerar det Muslimska brödraskapet valdes till president, förhoppningarna knöts nog här till att den västorienterade Mohammad el-Baradei skulle vinna valet, vilket han aldrig var ens nära att göra. I stället var det nätt och jämnt att Mursi vann över en kandidat som stod den fallna Mubarakregimen nära. Muslimska brödraskapet är dock på inget vis någon extremistorganisation som vill genomföra en total islamisering av politiken, rörelsen har funnits sedan 1920-talet och ägnat sig åt omfattande social verksamhet, vilket varit ytterst behövligt i ett land med utbredd fattigdom. Nu är Mursi redan starkt ifrågasatt, sedan han försökt införa ett dekret som för en tid skulle ge presidenten oinskränkt makt fram till dess en demokratisk konstitution kan läggas fram och bli föremål för en folkomröstning.
Det känns som om Egypten är nyckellandet för den arabiska vårens bestående framgång. Opinionsundersökningar visar att en stor del av befolkningen, i vissa åldersgrupper en majoritet, vill se en islamistisk konstitution. Det betyder att det förmodligen är klokt om västvärlden visar förtroende för Mursi och visar vilken legitimitet han tillerkänns som folkvald president. Han behöver också leverera när det gäller sociala reformer, fattigdomsbekämpning, mer och bättre utbildning, kamp mot korruption och den mycket viktiga frågan om kvinnors rättigheter.
Fazlhashemi blickar också tillbaka på historien och visar hur länderna i Nordafrika och Mellanöstern konstruerades av kolonialmakterna Frankrike och England när det osmanska väldet föll samman. De länder som ritades upp på kartorna var inte några naturliga gemenskaper, helt olika folkslag med skilda värderingar och traditioner blev landsmän och redan där lades grunden för många kommande konflikter. Den terror som kolonialmakterna utsatte befolkningen för är inte glömd, det är ju inte så många årtionden sedan till exempel Algeriet befriade sig från Frankrike. Och det är bara några månader sedan som president Hollande för första gången från officiellt franskt håll uttalade en ursäkt för vad Frankrike utsatt Algeriets befolkning för under ockupationen.
Misstro mot väst diskuterar Fazlhashemi också mot bakgrund av det massiva stöd som västländerna gav de arabiska diktaturerna. Många i Egypten eller Tunisien frågar sig varför västländerna ska tas på allvar när de propagerar för demokrati när de under decennier aktivt stött de brutala diktatorerna och försett dem med vapen de kunnat använda mot sin egen befolkning. Det västerländska egenintresset är uppenbart, olja och geopolitiska överväganden har vägt mycket tyngre än att diktaturerna våldtagit, torterat och avrättat oppositionella.
Inte heller är den västerländska bild av arabländerna som den palestinske litteraturvetaren Edward Said ringade in och beskrev i sin klassiska bok Orientalism, okänd i arabvärlden. Européer, och så småningom amerikaner, har sett och framställt araber som fanatiker, utvecklingsfientliga, vidskepliga, opålitliga, smutsiga och lömska. Varför, undrar många araber, ska vi försöka efterlikna länder och folk som sett oss på det viset, varför ska vi samarbeta med dem och varför ska vi importera deras seder, vanor och varor? Det är en lång väg att gå innan förtroendefulla relationer kan upprättas mellan de muslimska länderna och väst.
Det man kan hoppas på är att det nya kommunikationssamhället ska bidra till att överbrygga motsättningarna. Unga människor kan finna varandra i intressegemenskaper över stora avstånd, dialoger kan föras, tankar utbytas, ett fritt umgänge utvecklas. Låt oss hoppas att inga konservativa träbockar i något land lyckas ställa sig i vägen för denna i sann mening globaliserade kultur.
