[130421] 
Tiotals miljoner tyskar gav Hitler uppdraget att leda landet in i Andra världskriget och leda utrotningen av judarna. Så får man nog lov att se på saken, sådant ansvar hade de från början.
De var inte ”förledda”, ”hjärntvättade”, totalt ovetande om konsekvenserna av att stödja Hitler. ”Mein Kampf” var ingen hemlig bok, den var anbefalld bibel och där stod allt.
Varför gjorde de detta? Huvudtesen hos journalisten Eva-Lotta Hultén i Resan från mörkrets hjärta: för att de blivit auktoritärt uppfostrade i hem och skola till osjälvständighet och övervältrande av ansvar. Hon har inga speciella data från just Tyskland, men detta blir slutsatsen av hennes allmänna resonemang och den digra socialpsykologiska exempelsamlingen i boken.
Det är alltså feluppfostran som startar världskrigen, feluppfostran som i atombombseran hotar mänsklighetens existens. Formuleringarna är lite tillspetsade, men detta är ju egentligen både truismer och nytänkande om uppfostrans oerhörda betydelse.
Hultén är mycket kritisk till nyliberal uppfostringsideologi med inriktning på tävling i faktakunnande på bekostnad av praktiserad demokrati, elevers ansvar för vardagen i skolan, grupparbeten och projekt där eleverna får träna ansvar och kollektiva lösningar av problem. Men det fascinerande är att hon kopplar denna syn på uppfostran till de yttersta frågorna om mänsklighetens möjligheter att överleva – självklart på ett sätt, nykoppling på ett annat.
Hennes syn på barndomsutvecklingen är tämligen linjär: varje år av uppfostran är lika viktigt. Men utvecklingspsykologin pekar ut de tre första åren som extra betydelsefulla – det är där grundtryggheten vinns eller förloras. En nyhet i svensk uppfostringspraxis är ju då att vid 1 ½ års ålder tas barnen till en förberedande skola vars ideologi diskuterats ganska litet. Just att det sker vid 1 ½ år och inte vid 2 eller 2 ½ är knappast diskuterat alls ur barnens perspektiv. Samhällets pengar räckte till detta, så enkelt var det.
Enligt många utvecklingspsykologiska teorier har barnen istort utvecklat grundtrygghet (”objektkonstans” är ett ord) vid 2 år men inte vid 1 ½. De oerhörda motoriska framstegen med gången och utforskningen av världen liksom med språket kan ge intrycket att de korta upptankningarna av trygghet hos föräldrarna inte är så mycket att fästa sig vid, men de kan vara helt avgörande för befästandet av grundtryggheten.
Det finns mycket att diskutera om uppfostran som aldrig uppmärksammats ur barnens synpunkt.
Det Hulténs perspektiv tillför är att uppfostran generellt är avgörande för mänsklighetens framtid.
Smaka på dessa formuleringar, om än tillspetsade eller just för att de är tillspetsade. Självklara på ett sätt, nytänkande på ett annat.
Meningen är inte att skapa skuldkänslor kring uppfostran. Meningen är att få oss att reflektera över den vuxna generationens ansvar för nästa.
