Rena hem hos smutsig överklass

[130421] År 2007 infördes rätten till skattereduktion för tjänster i hemmet, det så kallade Rut-avdraget. Beslutet föregicks av en intensiv politisk debatt, som i huvudsak fördes mellan högern och vänstern, där högern var för och vänstern emot.

Det visade sig emellertid ganska snart att medan den borgerliga, nyliberala, fronten stod enig så var det inte lika enkelt på vänstersidan. Många socialdemokrater skulle snart acceptera och så småningom också stödja det förkättrade ”pigavdraget”.

Särskild storstadssossarna varav många hör till en välbärgad urban högre medelklass, en kategori vilkas röster de slåss om med borgarna, var snart både anhängare till och användare av avdragsrätten. För närvarande är det bland riksdagspartierna bara Vänsterpartiet som är entydiga motståndare till Rut-avdraget.

I debatten har avdraget beskrivits som en fälla för lågavlönade kvinnor, särskilt med invandrarbakgrund, som blir fast i ett okvalificerat yrke utan anställningstrygghet och ofta med varierande arbetsmängd och arbetstider, anpassade efter en lika varierande efterfrågan.

Andra beskriver avdragsrätten som en frihetsreform, som ger familjer med högt arbetstempo möjlighet till egentid med barn och upplevelser i stället för att behöva ägna en massa tid åt städning och annat. En stor del av det arbete som utförs med Rut-avdrag äger rum hemma hos äldre människor, pensionärer, som kan välja att anlita privata hemtjänstföretag i stället för den kommunala hemtjänsten. En stor kategori användare är handikappade med rätt till personlig assistans.

Det förekommer alltså motstridiga och ofta starkt ideologiskt polariserade ståndpunkter när det gäller Rut-avdragets berättigande, dess effekter på arbetsmarknaden och betydelse för kunderna. Nu har ett antal forskare givit ut en bok som reder ut begreppen på ett utmärkt sätt. I Rena hem på smutsiga villkor? analyseras Rut-avdragets effekter och sätts in i ett globalt sammanhang där det blir allt vanligare att framför allt kvinnor blir arbetskraftsmigranter, som flyttar från sina hem och hemländer dit jobben finns, och de jobb som erbjuds och alltmer efterfrågas är hushållsnära tjänster, städning, matlagning, barnpassning osv.

Det är bra att boken tydligt visar hur den svenska regeringen ansluter sig till ett internationellt mycket utbrett synsätt där det tas för givet att ekonomiskt välsituerade människor också ska gynnas av den politik som förs, även om långt ifrån alla går så långt som man gjort i Sverige och skattesubventionerat hemarbetet.

Boken lyfter också fram hur införandet av Rut-avdraget och tillväxten av företag i hushållssektorn går jämsides med den sociala nedrustning, som innebär att den hemtjänst i offentlig regi som pensionärer har tillgång till blir alltmer begränsad till innehåll och kvalitet och samtidigt dyrare. Det styr över pensionärer som har råd till att anlita privata utförare, vilket många också gör.

Men det vanligaste bland pensionärer som bor i kommuner som infört Lagen om valfrihet är att de håller på och lägger ett eget omsorgspussel, där de försöker få ihop den service de behöver på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Det är ofta ett tidsödande och besvärligt arbete, men behållningen kan vara att man till exempel kan få sina fönster putsade när man själv vill och kanske ledsagning på en promenad man annars inte skulle kommit ut på.

En poäng med Rut-avdraget skulle vara att tjänster som redan utfördes, men på en omfattande svart marknad, skulle bli vita, skattepliktiga och kanske också ge de anställda bättre villkor. Det som hittills framkommit genom undersökningar av forskare och av Skatteverket är att dessa förhoppningar endast delvis infriades. Det finns fortfarande en stor svart marknad. Ofta anlitar vita företag svarta entreprenörer och det är fortfarande mycket vanligt med svart städhjälp, barnpassning osv, som kunderna anlitar på eget initiativ.

Enligt Skatteverkets beräkningar minskade den svarta delen av det hushållsnära arbetet med ca tio procent som en följd av Rut-avdraget, här var reformen alltså inte särskilt effektiv. SR:s undersökande program Kaliber har visat hur svarta tjänster breder ut sig inom Rot-avdragssektorn, där alltså skattereduktion medges för reparation och ombyggnad mm. Det man måste konstatera är alltså att både Rot- och Rut-avdragen underhåller och utökar en stor informell sektor, där inga skatter alls betalas, ingen anställningstrygghet föreligger och där arbetsgivarna inte har något ansvar för arbetskraften till exempel vid sjukdom eller olycksfall samtidigt som de som jobbar oftast står utanför de vanliga socialförsäkringarna. Ingen regering borde anse reformer med sådana följder lyckade. Men i Sverige har vi en sådan regering.

Den nyligen införda rätten för arbetsgivare att anställa folk från utlandet som då får uppehållstillstånd i Sverige i två år har blivit populär bland företag i hushållstjänstbranschen. Här förekommer en hel del egendomligheter, man erbjuder arbete åt släktingar och vänner, man dumpar löner när man vet att det är attraktivt att få komma till Sverige och arbeta, man kan uppge en lönenivå i erbjudandet om anställning som facket får se, och sedan betala en helt annan lön när anställningen väl blivit av.

Migrationsverket kollar noga de personer som erbjuds arbete, men, konstaterar forskarna, arbetsgivarna kollas inte alls. De fastslår att lagen ensidigt gynnar arbetsgivarna, vilket kanske inte förvånar med tanke på vilken regering vi har. Men det märks inte att oppositionen möjligen kan ha en annan ståndpunkt. Det är tydligt hur försiktigt socialdemokraterna tassar runt alla problematiska omständigheter när det gäller hushållstjänstesektorn.

Att migrera som tjänstefolk på en hård arbetsmarknad har blivit hundratusentals kvinnors lott världen runt. I sin tur leder det till uppkomsten av care chains, de barn kvinnorna lämnar hemma måste få tillsyn och fostran av någon, och då blir det oftast andra kvinnor som får ta på sig den uppgiften, ibland släktingar, ibland andra, som den utflyttade modern får avlöna på sin vanligen mycket låga lön. Det är en miserabel världsordning som låter det här ske, och där det dessutom gärna framställs som om det är en god sak att de kvinnliga migranterna får sysselsättning.

Ett lite speciellt exempel på hur det kan se ut visar en av forskarna, Catrin Lundström, på, när hon beskriver hur svenska kvinnor som följt sina män till Singapore där männen arbetar medan kvinnorna blir hemmafruar. Det är helt självklart att de håller sig med ”maids”, kvinnor som arbetar i hemmet och passar barnen. Det här exemplet är signifikativt för en utveckling, där en alltmer internationaliserad överklass helt naturligt kommer att låta sig betjänas av en lika internationaliserad underklass som har endast rena nöden som alternativ. Är det så vi vill ha det?