[130422] Torbjörn Flygts kortroman är som klippt och skuren att göra pjäs av. Ett kammarspel med två män i huvudrollerna och en kvinna i birollen som kommer in på scenen några gånger och förtätar stämningen.
Prosan är som vanligt stilistiskt skicklig; sparsmakad och återhållen i formuleringarna och med ord noga vägda på guldvåg, men intrigen når inte riktigt ända fram.
Jag hade större förväntningar på denna nya roman av författaren till Augustprisvinnande Underdog 2001 och den lika kritikerrosade – och av mig uppskattade – Outsider 2011. På baksidan kan man läsa att denna bok är en ”…stram roman som återigen visar Torbjörn Flygts känsla för det subtila spelet mellan människor.”
Och visst är det väl så – å ena sidan – men å andra sidan finns en del i övrigt att önska, anser jag.
Handlingen rör sig om mannen Kim, sjuksköterska, som är ensam hemma. Hans sambo Sara och hennes dotter är borta över dagen. En kvinnlig granne ringer på dörren och vill att Kim kommer in och tittar till hennes febersjuke son. Grannen är mycket orolig och påstridig – Kim tvekar att följa med henne, råder henne till att ge pojken alvedon – men till slut ger Kim med sig och går med. Han glömmer i hastigheten att stänga dörren till sin egen lägenhet och när han återvänder dit står en man där. Tomas heter han. En man som Kim aldrig träffat men hört mycket talas om. Han är pappa till Kims sambos dotter. Sara var älskarinna åt denne man som övergav henne när hon blev gravid. Innan hon och Kim träffades.
Tomas är en äldre, något bufflig och självsäker man. Småföretagar- och entreprenörstyp som kan strö pengar omkring sig. Tror han kan köpa sig fri från skuld. Kim är hans raka motsats, och Tomas märker det ganska snart och intar en överlägsen attityd mot sin unge rival.
Kim försöker få Tomas att gå. Vädjande, bestämt och aggressivt. Det tar sig fysiska uttryck efter ett tag. Tomas får en smäll på käften. Ett tag senare får han en till. Men dessemellan pågår ett ställningskrig, en form av tuppfäktning om man så vill – mellan Kim och Tomas. Det framgår efter den fysiska urladdningen att Tomas har hjärtbesvär, han tar sig åt bröstet och smyger i sig små piller. Men däremellan är han för det mesta överlägsen mot Kim och hävdar att han visst har gjort rätt för sig mot Sara och barnet – som han aldrig träffat, Kim undrar om han ens vet att det blev en flicka – att han visst har skickat henne pengar regelbundet och att han har tagit sitt ansvar.
Kim kontrar med att ställa frågor som han tror ska få den äldre objudne besökaren och antagonisten att tappa ansiktet och modet och pysa av, men icke. Han dröjer sig kvar och menar att han ska förklara för Sara, när hon kommer hem, varför han stack den gången. Och att han ångrar det. Att han ju var gift. Kim berättar hur apatisk Sara var i början han träffade henne, hur ont Tomas hade gjort henne, att hon gick ner sjutton kilo på några månader efter förlossningen.
Kim har varit med sedan dottern föddes.
Hade ingen mjölk att amma. Åk hem och ta hand om ditt barn, sa dom på psykakuten när hon sökte hjälp. Som om hon fick skylla sej själv.
Tomas Haverland slår ifrån sig med händerna som gestaltar han regnet i Imse vimse spindel.
Och så kommer du hit med din jävla snyfthistoria! utbrister Kim. Ska jag gråta?
Eftersom Torbjörn Flygt aldrig sätter ut anförings- eller citattecken innan replikerna, kan det ibland vara svårt att skilja på berättande text och pratminus, som det heter på journalistspråk. Det gäller att vara uppmärksam.
Du har inte varit där, säger Haverland sakligt. Du vet inte vad det innebär. Man vill inte, och ändå dras man iväg. Du förstår inte. Jag vet. Kvinnan har nio månaders förberedelser. Som man sitter man där rätt som det är med en unge i knät, inte större än en grillad kyckling, och förväntas genast förstå vad som har hänt. Vad som har förändrats.
Han naglar fast blicken i Kim.
Allt!
Håll käften! Du har aldrig suttit med nån unge i famnen.
Jag har, innan.
Det är alltså Tomas som i sista citatet ovan berättar att han hade barn innan Sara födde hans och hennes gemensamma barn. Det kan, som sagt, vara lite snårigt att hänga med när inga pratminus sätts ut.
Vad innebär det att vara far? Att vara man? Och vad händer om någon annan hävdar rätten till ditt barn? Menar bokens baksidestext att detta samtal handlar om. Ett samtal som ska vända in och ut på båda personernas liv, men jag är tveksam till om det någon gång bottnar i något känslomässigt djup av värde.
Förvisso belyses självklara frågor som om dottern vet att Kim inte är hennes biologiska pappa och när de har tänkt berätta det – vilket de ska – som Kim säger – göra när hon blivit lite äldre.
Kim säger:
”Jag är i alla fall nåt du aldrig har varit. Jag är Sofias pappa.
Så fan heller!”
Tomas:
”Jag har funnits för dom, hela tiden. Utan mej hade dom inte haft nåt – hade ni inte haft nåt.
Vad tror du Sofia behöver mest, svarar Kim, nån som läser barnbok för henne eller nån med bankbok?”
Men så mycket mer än detta munhuggande blir det egentligen inte. Det stannar liksom vid att en man har ingenting – trots att han är far till barnet – men att kvinnan har allt.
Däremellan kommer Kims granne inspringande med sin oro för den febersjuke sonen. Vilket inte heller det får den objudne gästen Tomas att gå.
Tomas hånar Kim och kallar honom för en loser. På sidan 162 sägs kanske det mest fundamentala som författaren vill ha sagt med sin berättelse.
Du står vid en station och ska snart resa vidare.
Jag står inte vid nån jävla station! Jag står här.
Kim pekar med båda händerna ner i golvet.
Det är just det, du står här. Du står fast här.
…./
Du måste röra på dej. Du är man. Visa det! Skaffa dej en mening med ditt liv. Snart är det förbi. Ser du inte!
…./
Du tycker du har det bekvämt. Visst, du har det bekvämt. Men du är inlåst här. Planerar kvällsmaten. Sköter disken. Lämnar och hämtar. Sen sjunker du ner framför teven tills du kan gå och lägga dej och vänta in en ny dag. Har jag rätt eller har jag rätt? Men dan blir inte ny, det märker du. Den blir likadan som den förra. Exakt likadan.
Jag hade nog väntat att en som Torbjörn Flygt hade kunnat gestalta en problemformulering av detta slag med andra än två manliga schablonmässiga karaktärer. Visst, de finns i verkligheten – men nog finns det män med fler fjädrar i plymen än så, i tillvaron också.
Men språket är som alltid behållningen i det han skriver. Flytet. Slutkapitlets kryptik hade jag svårt att tyda till en början men efter att ha gått tillbaka i historien och läst slutet igen föll alla bitar på plats.
