[130414] Alice Munro var inte med på sin mors begravning. Resan skulle kostat en del och hon tyckte inte om formella tillställningar. I slutet på sin bok Brinnande livet skriver hon om detta val, och fortsätter med att vi om vissa saker säger att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva.
– Men det gör vi, vi gör det ständigt.
Alice Munro tillhör de för varje år mer tippade kandidaterna till Nobelpriset i litteratur. Hon är född 1931, så det börjar bli sent i livet för henne och för Svenska Akademien om den nu tänker sig att ge henne priset.
Jag tar risken att gissa att Alice Munro inte får priset, det är något välordnat och balanserat analytiskt över hennes noveller som får mig att tro att den akademi som när den belönar kvinnor väljer sådana som Elfriede Jelinek och Hertha Müller inte faller för Munros finslipade berättelser. Jag ser förstås gärna att jag får fel, Alice Munro är unik som novellist, de historier hon koncentrerar till det korta formatet skulle tematiskt och motiviskt i många fall räcka till för romaner, samtidigt som de känns fullkomligt fullständiga och helgjutna som de är.
Brinnande livet är hennes fjortonde novellsamling, och det märks sannerligen inte någon åldersbetingad nedgång i hennes förmåga att skapa fängslande berättelser. De rör sig för det mesta kring en relation, ofta av mer eller mindre okonventionellt slag, kontrahenterna kan vara gifta på varsitt håll, eller så är den ena det. Stora skillnader i social ställning eller ålder kan spela in och bidra till att relationerna känns ifrågasättbara, normbrytande, utmanande, på ett sätt som visar hur bräcklig en social ordning byggd på konventioner och en mängd tysta överenskommelser kan vara.
Det kan röra sig om en ung lärarinna som kommer till ett vårdhem för barn med tuberkulos och som inleder ett förhållande med den betydligt äldre läkaren på hemmet. Efter en tid av hemliga möten och smygande undan skvallret ska de gifta sig, men plötsligt ändrar han sig och hennes liv förändras i ett slag, hon måste lämna sitt arbete, försatt i ett gränstillstånd, tvingad till ett annat liv.
Just gränstillstånden är kännetecknet för Alice Munros noveller, spelet mellan tryggheten och den avgörande handlingen som sätter tillvaron på spel, sårbarheten som det för med sig att våga välja och våga välja bort när konsekvenserna av valen också beror på vad någon annan väljer. Och hur oerhört okunniga vi kan vara när det gäller vad som rör sig i huvudet och hjärtat också hos dem vi tror oss känna mycket väl.
Här finns också en mörk humor som i historien om kvinnan som har ett lätt handikapp, ett polioskadat ben, och träffar en gift man som hon inleder ett förhållande med. Snart visar han henne ett brev från en kvinna som känner dem båda och råkat se dem tillsammans. Nu vill hon ha pengar för att inte berätta vad hon vet för mannens hustru. Eftersom mannen inte har råd betalar den handikappade kvinnan för att förhållandet ska kunna fortsätta. Så småningom avlider utpresserskan och först då står det klart att någon annan stått bakom hoten och en illusion om kärlek och förtroende visar sig vara just bara det, en livslögn och inget mer. Här som alltid i Munros berättelser ryms en större och allmänmänsklig fråga, kanske måste vi acceptera ett mått av lögn, eller strategiskt förtigande, för att alls kunna leva tillsammans med någon annan.
Brinnande livet innehåller tio noveller och fyra självbiografiska korta berättelser. Alice Munro skriver i en kort introduktion till dessa texter att hon tror att detta är det första och det sista – och det mest väsentliga – som hon har att säga om sitt eget liv. Hon vore inte den drivna författare hon är om hon inte också gjorde en reservation: berättelserna är självbiografiska, om inte helt och hållet till fakta så till känslan.
Dessa fyra korta inblickar i hennes tillvaro som barn har samma litterära kvalitet som novellerna, de sluter sig på samma konstfärdiga sätt om sig själva och berättarjaget låter läsaren möta en på många sätt gåtfull främling, det barn som utvecklades till författaren Alice Munro. Om det också var samma barn som utvecklades till människan Alice Munro får förbli en öppen fråga.
