[130410] 
Joyce Tyldesley är en forskare med både humor och självdistans. Det gör hennes böcker om Egypten mycket läsvärda. I inledningen slår hon fast att det finns en uppsjö böcker om Tutankhamen, men att den glada amatören bör undvika de som kallar Tutankhamen för ”Tut” och hans hustru för ”Patty”. Det, anser hon, är en god tumregel.
Trots det lätta anslaget är detta en komplex bok, som både fokuserar på den egyptiska kungen, Howard Carter, som upptäckte gravkammaren, och medias roll i hur vi idag betraktar Tutankhamen. Den egyptiska faraon dog ung och hans dödsmask är känd världen över. Upptäckten av hans grav år 1922 åstadkom en ”Egypten-feber” i västvärlden: plötsligt blev det trendigt med egyptiskt inspirerad heminredning och dito kläder. Man hade länge letat efter en orörd, egyptisk kungagrav: nu hade man hittat den.
En bok om Tutankhamen måste handla om Howard Carter, mannen som tillsammans med sin mecenat lord Carnavon, till slut gjorde fyndet så många väntat så länge på. Carters ord när han för första gången genom ett titthål kikar in i gravkammaren är berömda: ”I see beautiful things.”
Carters liv är värt en bok i sig. Hans brinnande intresse för Egypten, hans envisa grävande och hans vänskap med lord Carnavon – det är ett fängslande liv. Lord Carnavon dog efter upptäckten av graven av ett infekterat myggbett. Var han första offret för Tutankhamens hämnd? Ja, i alla fall enligt media.
Tyldesley säger att hon velat dela boken i två delar: ”Kompletterande men helt separata”. Dessa är delen om vad forskarna vet om Tutankhamens liv och död, och den andra om faraons öde efter upptäckten. Jag kan tycka att denna uppdelning känns som en mer teoretisk än faktiskt modell. Genom hela boken löper texten om Carters liv, och det är egentligen Carter snarare än den egyptiska gossekungen som är huvudpersonen här. Inte så konstigt. Som jag nämnde innan är Tutankhamen, och vår förståelse av honom, oupplösligt förenad med sin entusiastiska upptäckare.
Dessutom tycker jag att Tyldesleys kommentar till de två delarna: att de är helt separata, inte stämmer.
Jag hade alltså föredragit att Carter fått den plats i berättelsen om Tutankhamen och vår uppfattning om honom, som han förtjänar. Egentligen är han det kitt som håller samman kompositionen: Carter upptäckte graven, snuddade enligt samtiden vid förbannelsen och har genom sitt agerande vid gravens undersökningar gjort att vi i efterhand kunnat njuta anblicken av skatterna. Hans integritet som arkeolog har gjort att vi vet relativt väl hur graven såg ut.
Tutankhamens liv är en mindre viktig del av boken. Mycket kretsar kring förbannelsen, media, egyptologins roll i vår kultur och hur själva utgrävningen gick till. Jag hade gärna läst mer om pojken som begravdes under den där vackra guldmasken för nästan 3500 år sedan.
Trots dessa invändningar tycker jag att det är en oerhört läsvärd bok. Man får en tydlig bild av graven, av upptäckten – och kanske främst vad upptäckten har betytt för eftervärlden. Tyldesley är kunnig, rolig och insatt. Tutankhamen träder fram ur skuggorna – och belyses av Howard Carter.
