[130407] 
Maria Lang, eller Dagmar Lange som hennes namn egentligen lyder, var den första stora, svenska deckardrottningen. Nu har Norstedts givit ut tre av hennes första titlar igen. Det är nostalgi galore. Hon fångar ett oskyldigt femtiotal, som känns väldigt avlägset. Hon beskriver kläder, småstadsliv och akademisk jargong. Men nostalgin består också i att den här typen av deckare nog aldrig mer kommer att kunna skrivas.
Min bild av Dagmar Lange har reviderats under de senaste veckorna. Jag har läst om nyutgåvorna av hennes tre första böcker och samtidigt läst hennes självbiografi Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang, utgiven 1985. När jag först läste hennes böcker (inte alla, det finns massor – hon gav under en lång period ut en titel om året) förstod jag inte hur banbrytande hon ändå var, med sin tids mått mätt. Den som tvekar om detta kan bara börja med att göra en jämförelse mellan kvinnosynen i hennes och konkurrenten Stieg Trenters samtida berättelser.
Maria Lang skrev pusseldeckare i Agatha Christies anda. Deckare som hon själv berättar i sin självbiografi är avsedda ”att roa, inte att oroa”. Hon utvecklar den här tanken så här, i sin biografi:
”Jag tror överhuvudtaget inte på ett sådant begrepp som ”en realistisk detektivroman”. Och jag tror att det vore nyttigt för många upphovsmän till skjutgalna och massdödande poliser och privatdeckare att göra klart för sig vad de är ute efter – att frossa i slagsmål, blod och våldsscener eller att underhålla en läsekrets. Att ganska cyniskt kombinera bägge målsättningarna måste i längden bli en ohållbar situation.
[…]
Deckaren ska inte i likhet med tragedin vädja till våra känslor, utan till vårt logiska förnuft. Detektivromanen är, enligt min smak, en konstruktion, en abstraktion, och om man inte accepterar det utan nalkas den från andra utgångspunkter och ställer andra krav på den, blir man desorienterad och besviken.”
Man bör ha dessa ord i bakhuvudet när man läser hennes böcker. Det är annars lätt att göra sig lustig över det käcka tonfallet, både hos berättarrösten och de medverkande romanfigurerna. Det var knappast så folk talade då, även om det är lätt för oss som inte var med. Vi som bara upplevt den tiden via texter, filmer och bevarade radioutsändningar, kan tro att alla talade som Sickan Karlsson eller Sven Jerring. Men förstås inte, även om det var ett rådande stilidéal som dessutom passade bra för att skapa precis den distans som Maria Lang var ute efter i sina berättelser. Eller vad sägs om när huvudpersonen Puck i en av de första böckerna till exempel säger ”Du behöver inte tala om för mig att jag var odräglig, för det vet jag. Jag ska försöka att aldrig göra så mer.” när hon svimmat efter att ha hittat en vän som illaluktande lik.
Flera gånger under berättelsernas gång påpekar nämnda Puck också någonting som är mycket långt ifrån dagens CSI-inspirerade deckare. Hon säger att det inte är så viktigt att stirra sig blind på de fysiska bevisen, när man vill lösa mordgåtorna. Man ska se relationerna som det som driver människors handlingar. Och när hon talar relationer menar hon främst kärlek och sexualitet.
Det här starka inslaget av sex förvånade mig extra mycket vid min omläsning. Jag mindes inte alls att det förekom så mycket av den varan. Visserligen uttryckt på ett mycket rart sätt, men ändå så att det inte går att ta miste på vad författaren syftar på.
”Men min make kom, och det ingick inte i hans planer vare sig att jag skulle ligga ensam eller sova de närmaste timmarna.”
Det på detta vis beskrivna kärleksmötet resulterade i att Puck och hennes Einar missade ett mord strax utanför sitt öppna fönster. Einar fick senare generat förklara sig:
”För tusan, Anders! Vi har bara varit gifta i två månader… Och även om det låter makabert att säga att vi var upptagna av våra kärlekslekar medan Tommy knivhöggs i vår omedelbara närhet, så är jag ändå rädd att det är det som är sanningen.”
Jag har funderat mycket över Dagmar Lange själv, som privatperson under min läsning. Hon framstår som en solitär, trots självbiografins glada beskrivningar av umgänget med författarkollegor som Olle Hedberg och med familjemedlemmar som mamman och halvsystern – den oumbärliga renskrivaren av manus, Ingrid. Inga barn, inga kärleksrelationer nämns av denna annars så frispråkiga dam. Det finns väninnor; Tott, tillsammans med vilken hon skriver det första misslyckade deckarförsöket och Barbro Alving är några av dem som nämns vid namn. Kanske hade Dagmar Lange om tiden varit en annan, valt att leva med en annan kvinna? Det är väl inte viktigt i sig, vem hon hade eller inte hade kärleksrelationer med. Men det är onekligen en tanke som ligger nära till hands bland annat för att hon redan i sin första roman väljer att skriva in en lesbisk kvinna. Ett mycket djärvt grepp vid den här tiden. Är det ett självporträtt? Romanfiguren Viveka beskrivs som en bussig, rolig och lojal, men inte särskilt attraktiv, vän. Hon talar ut i berättelsens slut och berättar om sitt liv, om problemen med att vara homosexuell i en skvallrig småstad, lättnaden i att komma till Uppsala och Stockholm och träffa ”förvånande många gelikar i både kvinnliga och manliga kretsar”. Hon avslutar sitt tal med att säga:
”Min kärlek var stark och normal för mig., och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning varit sådana att jag har tvingats att leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa…”
Var det så Dagmar Lange såg sig själv? Eller berodde hennes intresse för samkönade relationer enbart på att hon hade homosexuella vänner (som Bang) och på det faktum att hon när hon skrev sin doktorsavhandling om filosofen och författaren Pontus Wikner mot slutspurten av arbetet insåg att han varit homosexuell och att detta naturligtvis påverkat hans författarskap. Det här var ingen enkel sak att handskas med då. Hon beskriver i självbiografin hur hon går till sin professor, Martin Lamm, och berättar vad hon kommit fram till.
”Han var inte moraliskt indignerad, han brydde sig inte om att en av svenska kyrkans idoler tappat sin helgongloria.
Och ändå ruskade han till slut på sitt stora huvud och utdelade det för mig oväntade dråpslaget.”
Professor Lamm vägrar ta ansvar för en sådan disputation.
Det här raserade alla framtidsplaner som Lange haft och hon blir naturligtvis väldigt upprörd. Hon tyckte inte själv att hon kunde ”lägga fram en vetenskaplig avhandling, där jag döljer sanningen, därför att den inte skulle vara opportun att dra fram i ljuset”.
I stället för att fortsätta sin akademiska karriär börjar Dagmar Lange nu för att försörja sig, arbeta på en flickskola i Stockholm. Hon lägger avhandlingen på is under några år och disputerar först 1946 när Martin Lamm avgått.
Att hon hade rätt i sina tankar om Pontus Wikner bevisades många år senare, 1971, då hans brev och dagböcker blir offentliga dryga åttio år efter hans död. Offentliggörandet var hans egen vilja, då han skrivit att han åtminstone efter sin död vill ”framträda med öppet visir”. Dagmar Lange konstaterar efter att ha läst de efterlämnade dokumenten att det hon kallat ”hans livsproblem” snarare var en livstragedi.
Att Lange själv på grund av sin ståndaktighet blev tvungen att arbeta i skolan visade sig dock vara ett lyckokast. Hon trivdes mycket bra där och blev kvar i många år. Några av hennes böcker utspelar sig också i den, för henne, så välbekanta miljön. Så valde hon oftast att göra. För även om hennes mordhistorier var en konstruktion så var hennes miljöer det sällan. Hon använde platser hon väl kände till, Stockholm, Uppsala och hennes lätt förklädda uppväxtmiljö, Nora som i böckerna blir småstaden Skoga. Ibland använde hon även verkliga personer som förebilder för sina romanfigurer. Detta gjorde förstås läsningen extra roande för den insatta samtida läsaren. Dagmaar Lange hävdar dock att hon aldrig tagit död på någon verklig person eller, för den delen, gjort någon till mördare.
I ljuset av självbiografin och kanske också min egen mer mogna syn på saker och ting, så framstår de tre omlästa första deckarna alltså som någonting helt annat än de gjorde för mitt trettonåriga jag. När jag nu läser om Dagmar Langes kamp i den svenska deckarakademin för pusseldeckaren och mot det hon föraktfullt kallade ”våldsorgier, thrillers och inte deckare” så känner jag en viss respekt för den lärda tanten. Hennes främste kombattant i striden var Per Wahlöö, ena delen av den då så populära deckarduon Sjöwall och Wahlöö. Jag var alldeles för ung för att då bedöma striden, men när jag nu ser deras argument är det intressant att fundera över vad som hänt med kriminalgenren sedan dess. Wahlöös falang med deckaren som samtidsskildring befolkad av deprimerade poliser med spritproblem har definitivt tagit över. Finns det ens någon som försöker skriva den gamla sortens pusseldeckare längre? Till och med de författare som räknas som Agatha Christies efterträdare i den brittiska traditionen, exempelvis PD James och Elisabeth George har ett stort mått av samtida samhällsfrågor i sina romaner, på ett sätt som ligger långt ifrån den skyddade lilla värld som de tidiga pusseldeckarna skildrar. Dagens ”whodunnit”-deckare kan inte på samma sätt sluta sig mot omvärlden, helt enkelt för att världen förändrats. Idyllen som kunde kontrastera mot det rysliga brotten är sedan länge borta. De försök som fortfarande görs i genren blir lätt lite ironiska eller kan uppfattas som parodier (tänk Midsommer murders).
Men, trots allt så var det roande att läsa om denna intellektuella kvinnas tankelekar. Inte bara för att det är roligt att ta del av de lärda diskussionerna om 40-talisternas poesi eller detaljerade beskrivningar av snygga kläder utan helt enkelt för att de ofta är förvånade smarta.
Heder åt denna dam. Väl värd de fint designade nyugåvorna.
