[130402] Framväxten av nyfascistiska partier som vunnit stark uppslutning i ett antal europeiska länder skapar ett behov av genomlysning av fascismens bärande idéer, föreställningsvärldar och traditioner, både för att sätta in de nya partierna i sitt historiska sammanhang och för att bättre kunna analysera de förhållanden som gör det möjligt för en så historiskt belastad och blodbesudlad rörelse att åter upplevas som samhälleligt och politiskt relevant av så många att de nyfascistiska partierna valts in i en rad parlament, t ex vår svenska riksdag, där Sverigedemokraterna tog sig in med stöd av nästan 6 procent av väljarkåren år 2010, ett stöd som enligt opinionsmätningarna stadigt ökat sedan dess.
Vetenskapsjournalisten och författaren Henrik Arnstads bok om fascismens historia och idéer, Älskade fascism, kommer alltså i ett läge där den fyller ett behov och givetvis har framgången för de nyfascistiska partierna varit en drivkraft för Arnstad under de fem år han arbetat med boken. Arnstad konstaterar att partier som företräder de stora traditionellt mest betydelsefulla ideologierna har problem när det gäller hanterandet av samtidens problem.
Socialismen förmår inte längre entusiasmera genom rättvisepatos och målet att bygga ett starkt, tryggt och omtänksamt samhälle. Liberalismen i sin nyliberala gestalt kan inte övertyga om de oreglerade marknadernas och den fria konkurrensens välsignelser när kriserna i euroområdet avlöser varandra och stora befolkningsgrupper försätts i fattigdom och hopplöshet som följd av de drakoniska åtgärder som vidtas för att hålla det kapitalistiska systemet under armarna. Konservatism är ett randfenomen i de gamla konservativa partierna som blivit nyliberala och spelar ingen politisk roll. Däremot hävdas konservativa idéer inom de nyfascistiska partierna. Gud, konungen och fosterlandet är ju centrala värden hos t.ex Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och det norska Fremskrittspartiet.
Henrik Arnstad går grundligt tillväga, men samtidigt blir ambitionen att både skriva historia, beskriva ideologi och idéutveckling och koppla till samtiden i mesta laget. Mycket uppmärksamhet ägnas den italienska fascismens historia men man kunde önskat mer om den tyska nazismen. En avgjord förtjänst är att den finska fascismens historia tecknas på ett sätt som verkligen känns angelägen med tanke på hur Finland heroiserats i Sverige för sitt tappra motstånd mot Sovjetunionen.
Arnstad kan visa hur den fascistiska vita terrorn härjade med massavrättningar och en förhoppning om att inrätta en fascistisk stat med friherren och sedermera fältmarskalken Gustaf Mannerheim som statsöverhuvud. Även peronismen i Argentina och den ultranationalistiska rörelsen i Japan får sin belysning, vilket också visar vilken räckvidd de fascistiska idéerna haft. Och har, det är ju inte så att fascismen dog 1945 när det andra världskriget tog slut. Intresset gick ner, men man bör inte glömma att stora befolkningsgrupper var lidelsefulla anhängare av fascismen både före och under kriget, och att dessa rötter fortfarande är livskraftiga, det räcker att se på utvecklingen i Ungern för att få detta bekräftat.
Henrik Arnstad använder en definition på fascism, hämtad från den på området framstående forskaren Robert Griffin:
Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.
Det här är en omtvistad men i stort sett accepterad definition. Man ser hur den stämmer in på de föreställningar som låg till grund för den italienska fascism som kom att ge denna nya politiska riktning dess namn när den föddes i Milano 1919 med Benito Mussolini som ledare. Liksom i andra länder hade det första världskriget åstadkommit stora sociala förändringar och ett instabilt samhällsläge, med bland annat galopperande inflation.
Storindustrin och kapitalägarna hade tjänat enormt på kriget genom statliga beställningar, och det hade också storgodsägare som levererat livsmedel. För arbetare och lägre tjänstemannagrupper var läget ett helt annat, inflationen urholkade lönerna och arbetslösheten bredde ut sig. Den nya politiska rörelsen som utlovade en ny nationell gemenskap, fri från klasskrig och med välstånd åt alla, grep omkring sig och väckte entusiasm i breda lager. Ur liknande förutsättningar föddes den tyska nazismen. Samtidigt blev konservativt auktoritära regimer allt vanligare, i Italien blev det kungen som gav fascisterna makten, i Tyskland kunde nazismen frodas och breda ut sig med åldrande junkrars välsignelse, och så vidare.
Det finns goda skäl att betänka vilka förutsättningarna var för fascismens framväxt och framgång. Kommer de ihållande kriserna i Europa att ytterligare underblåsa dolkstötstänkandet i de länder som utsätts för skoningslösa besparingsprogram, orkestrerade av EU-organ utan demokratisk legitimitet kan det mycket väl leda till att de nyfascistiska partierna växer ännu mer, särskilt som de kan bygga på upplevelsen av djupt sårad nationell stolthet.
Här i Sverige råder en egendomlig situation, där de stora politiska partierna ägnar sig åt så kallad triangulering för att spärra bort varandra från att ligga närmast en förmodad folkvilja i en rad frågor. Risken är att politiken alltmer framstår som ett trist taktiskt spel endast i syfte att vinna val och utan att partierna vågar stå för idéer och program som innehåller någon form av visioner, t.ex gällande ett mer ekonomiskt jämställt samhälle.
Det samhällskitt som utgörs av en god och likvärdigt utbildning för alla, rätten till en god bostad, trygghet vid sjukdom och arbetslöshet och vissheten om att man får en pension som går att leva på och den omsorg man behöver när man blir äldre fräts sönder av att marknadstänkandet tillåts invadera alla livets områden. Skulle arbetslösheten breda ut sig ännu mer än vad som nu är fallet, eller skulle räntornas på bolån sticka iväg, ja då kan jordmånen ytterligare förbättras för den nya fascism som redan är tydlig med sin nationalism och sin främlingsfientlighet.
Älskade fascism har i den här meningen en funktion som väckarklocka, det är en ostridig förtjänst.
