[130327] Universalgenier och gränsöverskridare behövs mer än någonsin. Vi sköljs över av nätbaserad fakticism därhän att något småningom måste ske med våra hjärnors förmåga att skilja ut, gränsa av och integrera till helhetsbilder av tillvaron.
Då är det tur att Jonathan Lindström finns. Han är arkeolog men nästan mer engagerad i de kunskapsområden som inte hör till yrket: neurofysiologi, psykologi, kosmologi, religionshistoria, drömmen om en samlad bild av Allt. Han hänvisar till mängder av forskare han tydligen kan ringa när han kör fast och till ett diger referenslista från kvantfysik till filosofi.
I nyutkomna Medvetandets gåta börjar han vid en gotländsk stenåldersgravplats: en man omsluter ett tvåårigt barn i sin famn, förmodligen sonen. Han måste ha sörjt, upplevt bandet till sonen, han begravdes t.o.m i en beskyddande ställning. Hans medvetande måste ha liknat vårt och även hans föreställningar om döden. Schimpanser blir ”upprörda” och liksom ”förvirrade” när en familjemedlem dör, en elefanthona som stannar med sin döende unge föreställer vi oss sörja. Vad är då medvetandet, som utvecklats successivt i djurserien och som har fysiska korrelat i hjärnan vi allt tydligare kan teckna med magnetröntgen och annan teknik? Täta kärnor och fläckar av nervceller i hjärnan omges av magnetfält, båda har betydelse.
Här blir qualia viktiga begrepp, den samlade medvetna bildens minsta enheter som färger, dofter men också känslor, viljeimpulser som ”motivationsqualia” m.m. Dessa qualia tecknar bilden och känslan av inre innervärld, inre yttervärld och kroppsmodell och dessa tre tillsammans utgör medvetandet. Exakt var varje integration sker upptäcker vi just nu allt mer om men trenden verkar gå mot en viktigare roll för yttersta skiktet i syncentrum i förhållande till ”kärnorna” som thalamus, insula, hippocampus i hjärnans inre än vi tidigare trodde.
Evolutionens ”syfte” med medvetandet skulle vara att göra bilden av världen tydligare och både mer kontrastrik och sammansatt, ändå lättare att överblicka och att detta tjänar självbevarelsedriften.
I slutavsnittet får vi möta föreställningarna om parallella universa som ju länge hörde till science fiction men nu aktualiserats av kvantfysik och strängteori. Lite tillspetsat: när en människa dör ”aktualiseras” den genom medvetandet och superljushastighetskontakt identiska människa som borde finnas i ett parallellt universum och därmed lever medvetandet vidare i en annan del av kosmos. Så sluts cirkeln kring stenåldersgraven.
Det är underbart att någon idag satsar så på helhetsförståelse på vetenskaplig grund som Jonathan Lindström. Det jag tycker han missar lite är att betona vilka faktiskt paradoxala framsteg kosmologin gjort sedan rymdfärderna med människor övergavs, rymdteleskopet Hubbles betydelse osv. Både bilden av mikrokosmos genom kvantfysiken och den av kosmos har ju fördjupats oerhört på ettpar decennier. Strängteorin är ett försök att förena dessa bilder.
Men författaren är lite för upptagen av sina egna spekulationer som han ser som uppslag till forskning eller som ”naturalistiska alternativ” till religiösa föreställningar om döden, när det nu finns så oerhört mycket färdig forskning att redovisa.
Och det finns ett journalistiskt grundproblem om hur mycket han säger om varje sak: väldigt mycket om fysiska korrelat i hjärnan som ändå är något tämligen lättförståeligt genom de mycket växlande symtomen vid stroke. Däremot egentligen inget om varför kvantfysiken gjort idéerna om parallella universa så mycket mer sannolika, något som är oerhört svårbegripligt i vardagsmedvetandet.
Själva anslaget hos Lindström är härligt: att försöka förklara hur vår uppfattning om det yttre, det inre och kroppen fungerar tillsammans. Det behövs hybris för ett sådant projekt, en mycket sund hybris.
