[130325] ”… allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke. På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster …” ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas …”
Med Strindbergs berömda ord skvalpande i bakvattnet läser jag P O Enquists nya roman, Liknelseboken, närmast som ett slags drömspel, och jag känner mig som lätt ”skakuhänt” inför uppgiften att skriva något vettigt om den.
Det finns så många ingångar till denna rikt ornamenterade textväv, av (återkommande)teman, detaljer i då- såväl som i nutid, och utvikningar. För som så ofta arbetar Enquist som en äkta recyclare, han återanvänder sina egna berättelser och sitt liv, väver nya mönster och sammanblandar allt till en skönlitterär helhet. Fundamentet ligger i den täta självbiografiska varpen.
Så många ingångar och var skall man börja, vilken av alla trådar skall man ta tag i? Den om att ”han” eller ”E” i boken känner att han behöver skriva om minnestalet han höll vid moderns begravning, eller om hur han förlorade svendomen på ett kvistfritt furugolv, eller om hur han ser denna ”förlust” som att ”komma igenom” närmast som att bli frälst, om att ligga i en snödriva på Island, eller om Pojken och katten Kim, pojken som kanske är han själv eller kanske inte.
Det börjar i alla händelser med att han får sig tillsänt faderns notesblock med dikter riktade till modern, ett notesblock han utgått från att modern bränt, och hur nio urrivna sidor ur detta block sätter myror i skallen på honom. Under berättelsens gång söker han reda ut mysteriet med dessa saknade sidor, och vad det månne ha stått skrivet där. Det blir till bokens – kanske till och med livets – gåta. Och letar gör författaren som sagt i det egna livet, som i sin tur till delar legat till grund för berättelseväven i ett antal publicerade verk han använder sig av i letandet.
Med denna ”teknik” känns det som en viktig förutsättning att ha läst också andra romaner och texter av P O Enquist. Jag identifierar i första hand Kapten Nemos bibliotek och dramat I lodjurets timma, men även Ett annat liv, mera uttalat självbiografisk, och Nedstörtad ängel, varifrån det förekommer (närmast) identiska scener i den nya romanen. Hur mycket förlorar eller missar man utan att ha tagit del av dessa texter, frågar jag mig, eller är läsningen av dem rent av en nödvändighet för att kunna ta åt sig Liknelseboken fullt ut.
Personligen är jag väldigt svag för en författare som skapar sig ett alldeles eget mytologiskt universum, ett universum hen ständigt återbesöker och återanvänder; scener och händelser, personer och textfragment från en bok dyker upp i en ny elva eller tjugoåtta år senare. Och jag är också svag för Enquists ”upprepningsteknik”. Men denna gång tycker jag dock det stundvis känns lite överlastat med alla teman och dessa upprepningar. Författaren är på ett ställe själv ironisk över ”Hans maniska upprepningar…”. Ibland blir det även för mycket av samma ord eller uttryck, exempelvis ”man baxnar” eller ”han dödde” eller ”Nog nu!” som emellanåt närmast tjatas fram. Någon gång emellanåt kan jag tycka att författaren biter sig kvar alltför länge vid vissa viktigheter, som ville han riktigt utreda allt, skriva klart. Ibland får jag känslan av att det här är tänkt att bli Enquists sista bok, och därför blir det så viktigt att få ihop alla delar, liksom sammanfatta livet som det varit.
Annars skriver ju P O Enquist förbålt läckert, med sitt personliga språk, som både är poetiskt, gammaldags och religiöst präglat, och doftar av Norrland. Eller är de många härligt udda orden kanske författarens egna påhittade?
Efterhand glider fokuset på faderns notesblock alltmer ur bild och hamnar istället på ett kvistfritt furugolv, där femtonåringen ligger tillsammans med en femtioettårig kvinna. Det är där han ”kommer igenom” och upplever det verkliga livet för allra första gången
”Det var ju detta han hade drömt om, och han visste att detta på trägolvet i Larssonsköket just nu var något som han aldrig hade upplevt förut. Det var detta som vara Höga Visan, och evigheten, och tid, all tid kanske, och aldrig skulle han uppleva detta starkare, men då hade han ju i alla fall varit med om det yppersta, om man såg det så.
Det här var det omtalade livet, just det här.”
En vacker scen absolut; men ”kärleken” som ett sexuellt övergrepp, hur låter det? För kvinnan är alltså trettiosex år äldre än ynglingen, och hur hade vi reagerat om könen varit de omvända? Om en femtioettårig man initierat en femtonårig flicka, i juli 1949 eller i dag.
”Händelsen” etsade sig hur som helst djupt in i den enquistska erfarenheten och får också stor betydelse romanen igenom. Och den kanske viktigaste ”uppgiften” att skriva denna text är ju faktiskt att försöka få till en kärleksroman, något han i grunden inte anser sig duga till.
Den komplicerade relationen med sin starkt troende mor för med sig en myckenhet av tankar om religion, på tro och otro, och funderingar kretsande kring synd och skuld. Och
”Han tänkte mycket på döden, men tröstade sig med att detta säkert hängde samman med att alla hans vänner tycktes i färd med att dö. Eller redan hade avslutat sina liv, men tanklöst låtit kropparna dröja sig kvar, vid flodens strand, som om det ännu inte var färdigt, sammantaget, lagt ihop.”
Det är stimulerande och ryslande behagfullt att få vistas i P O Enquists mytologiska världar. Jag använder ordet mytologi just för att det så vanskligt att säkert veta eller ens gissa sig till vad som faktiskt hänt ”på riktigt”, vad som är biografiskt material och vad som är fabuleringskonst. Inte ens författaren själv verkar ha full koll på minnena längre. Han kanske numera säger som en annan gudabenådad berättare från Västerbotten, Torgny Lindgren, har sagt; nämligen att han inte har några minnen, endast inbillningar
”DIKTAREN: Mig synes att jag upplevt detta förr …
DOTTERN: Mig även.
DIKTAREN: Kanske jag drömt det?
DOTTERN: Eller diktat det, kanske?
DIKTAREN: Eller diktat det.
DOTTERN: Då vet du vad dikt är.
DIKTAREN: Då vet jag vad dröm är.
DOTTERN: Mig tycks att vi stått någon annanstans och sagt dessa ord förr.
DIKTAREN: Då kan du snart räkna ut vad verklighet är!
DOTTERN: Eller dröm!
DIKTAREN: Eller dikt!”
(ur August Strindbergs Ett Drömspel)
