Sexuellt intolerant idrott

[130318] Det borde vara alla förunnat att få idrotta och att njuta av sina kroppsliga ansträngningar. Kroppsligt välbefinnande har också starka kopplingar till intellektuell utveckling. Tyvärr är historien full av berättelser av helt annat slag.

Olika krafter i samhället begränsar tvärtom möjligheterna för många att idrotta. Skolan är den första och kanske största källan till livslångt avståndstagande från idrott och fysisk aktivitet. Personlig utveckling och betyg är inte alltid den optimala kombinationen och många känner sig fula och klumpiga istället för att bejaka sin kropp och få njuta av rörelserna. Förhoppningsvis kan många av dessa personer senare i livet våga sig till något gym. Visserligen långt från gratis, kanske inte heller någon gemenskap, men förhoppningsvis med ökat välbefinnande.

Själv har jag tillhört de mest sportaktiva i min åldersgrupp och spelat organiserad bandy, ishockey och fotboll. Skulle idrotten spegla samhället så skulle ett antal av mina lagkamrater ha en annan sexuell läggning än den heterosexuella, men inte en enda gav uttryck för något sådant. Det var en självklarhet att alla spelare var hetero. Intersexualitet – som hos den sydafrikanska löparen Caster Semenya – fanns inte i vår begreppsvärld. Bögar hade vi hört talas om, men någon tydlig bögskräck fanns inte. Däremot en starkt enkönad värld och en väldigt grabbig kultur som i sin tur var intimt förknippad med arbetarklassen. Världen var tvåkönad och undantagen osynliga.

Men sexualitet av annat slag har alltid funnits. Så om vi ser på den från minoriteternas sida, hur fungerar det att vara homosexuell, bisexuell eller transsexuell och samtidigt aktiv inom idrotten? I samhällets har trots allt acceptansen för dessa ”annorlunda” ökat med tiden. När jag själv var aktiv gissar jag att de ofta – men inte alltid – valde bort den tävlingsidrott som trots allt inte var välkomnande.

Det visar sig att livet för personer med annorlunda sexualitet inte har varit enkelt. De som varit intervjupersoner i rapportboken har bara i enstaka fall öppet vågat berätta om sin sexuella läggning. Många har dessutom ganska snart lämnat den organiserade idrotten. Riksidrottsförbundet (RF) skriver i sitt program att alla ska kunna vara med, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, åler, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar. RF får 1,7 miljarder kronor om året av staten för att bedriva sin verksamhet. Motprestationen är ungefär att de lever upp till sitt program.

RF kan många gånger upplevas som en organisation som har problem med tidsandan, men det är ändå vällovligt att man producerar en rapport som denna. Manliga idrottare förefaller att vara mer inskränkta än sina kvinnliga kamrater (nåja, de hålls ju strikt isär), men även för kvinnliga avvikare kan det vara problematiskt:

– Jag tycker det är jobbigt i omklädningsrum, duschar och bastur, det känns som att när jag väl kommit ut helt, kommer det bli svårt där. Alla tjejer kommer anta att jag gillar dem och tittar på dem. [Ines, 18 år]

Idrott i dess olika former, i skolan, i föreningslivet eller på gymmet kan vara stora hinder för sexuellt annorlunda. Idrottens logik med i princip strikt könsuppdelning var inget som föranledde några reflektioner när den moderna idrotten växte fram på 1800-talet. Som idrotten såg ut då såg även samhället ut. Sedan dess har samhället förändrats och på många sätt demokratiserats. Idrotten står kvar och stampar på 1800-talsnivå.

Idrotten har ett problem.