[130313] Dalziel i högform. Här tvingas han konfrontera en mördare med ordmani, och krocken mellan den litterära fiktionen och de mycket handfasta morden bjuder läsaren på en resa i både Mid-Yorkshire och underjorden.
De dödas samtal (Dialogues of the dead) gavs i England ut redan 2002. Titeln refererar till Lukianos av Samosata, som skrev just en sådan text på hundratalet e.Kr. Hans verk handlar om de döda i underjorden, och hur de pratar med varandra. I Hills bok är det en mördare som meddelar sig med läsaren/poliserna via en novelltävling som anordnas av det lokala biblioteket i Mid-Yorkshire, där de flesta av Hills deckare utspelar sig. Texterna är alltså förklädda tävlingsbidrag men för läsaren är det inte oväntat att det är mördaren som berättar.
Att skriva med mördarens röst i kursiv stil är väl en sådan sak som kanske var gångbart 2002 när den här bokens trycktes, men det funkar inte lika bra idag. Formen är alltså en aning förutsägbar: själv tröttnar jag rätt snabbt på mördarens kvickheter. Jag vill ha Dalziel, jag vill ha kontemporärt liv, jag vill se mer av poliserna.
Reginald Hills radarpar består oftast av Peter Pascoe och Adam Dalziel (di: ´ɛl, ni vet). Pascoe är en blid och försynt och ovanligt boklärd polis. Mot Pascoe ställs Dalziel: bullrande, burdus och knivskarp.
Konflikten mellan Dalziel och alla andra, poliser så väl som allmänhet, misstänkta eller politiker, driver fram handlingen i den här boken trots alla omständliga dialoger. Dalziel är rolig och rättfram. Om Hills böcker ibland kan bli långrandiga och lite för intellektuella, så är Dalziel och hans sätt att se på saker ett motgift.
Huvudpersonen här får ses som Hat Bowler, en bifigur i tidigare böcker. Han är relativt träig, men det är en del av intrigen. Han ställs mot Dalziel och Pascoe och blir läsarens alter ego: stum för det mesta, lite dum ibland och rätt igenom mänsklig. Som person är han inte lika intressant som de övriga, men det fungerar: om alla vore som Dalziel skulle det bli för mycket.
Ett huvudtema i Samtal med de dödaär Ord. Ord, ord, ord. Ett spel som några av karaktärerna spelar kallas för Paronomania, ett namn som Hill själv uppfunnit. Det handlar om att vara maniskt intresserad av ordlekar. Paronomasi är det ord som ligger i grunden för spelets namn: en lek med ordlikheter. Detta är också något som är viktigt för mördaren, så småningom står det klart för läsaren att det som kanske en gång var medlet blir målet. En ordmanisk mördare, en träig polis och sida upp och sida ner med litterära diskussioner – blir det bra?
Ja. Eftersom det är Reginald Hill som skriver. Eftersom han har humor. Eftersom hans Mid-Yorkshire är så exotiskt men bekant och hans karaktärer så rätt igenom trovärdiga och mänskliga.
Jag tycker inte att detta är hans bästa bok. Jag föredrar de lite tunnare, mindre ordrika. Dalen som dränktes, Mysteriespeloch Återkallad till livetär enligt mig de absolut vassaste. Men innan man läser om dem kan man absolut läsa den här, med stor behållning.
Det finns en irriterande sak med översättningen: maten. I Mid-Yorkshire knaprar de toscakaka, kladdkaka och Dalziel – kanske som ett bevis på sin barbarism – äter sill. Det rycker en helt ur handlingen. I Dalen som dränktesåt de skorpor istället för shortbread. Om ingen direkt översättning (och exakt samma kaka) finns, så tycker jag att man ska använda det engelska ordet. Dalziel tar sig till exempel inte sig en whiskypinne, han dricker Highland Park.
Bortsett från dessa invändningar: läs boken. Har ni mycket tid över och vill sjunka in i en litterärt hårt knuten och klassisk mördarhistoria så passar den här väldigt bra.
