[130217] Kristina Ohlsson brukar skriva kriminalromaner för vuxna. Här har hon istället skrivit en spökladdad berättelse för halvstora barn. Det är en spännande och lite kuslig historia.
Min inre elvaåring är mycket förtjust. Boken handlar om Billie och hennes mamma som flyttar hem till mammans barndomstrakter efter att Billies pappa dött.
Förutom att vi får en spännande spökhistoria med fäste i huset som flytten går till får vi en fin skildring av hur det är att flytta, om hur det känns att lämna sin vanliga miljö och om att hitta en ny vän och försöka hålla kontakten med den gamla bästisen. Det är också skönt att få en skildring av barn där de vuxna inte är ett främmande folk utan faktisk kan gå att kommunicera med.
Billie trivs inte alls i det nya huset. Det känns främmande och ogästvänligt. Nästan som om det inte vill ha dem där. Det knackar på fönstret, saker flyttar sig och en lampa svajar utan någon synlig anledning. Och vad hände egentligen med familjen som bodde där före dem? Varför ljög mäklaren om dem?
Det här är lite av en Maria Gripe light, färre sidor, mer lättläst och avsett för något yngre barn, men texten är skriven med stor tonträff har samma täta stämning som Maria Gripes böcker.
Som jag skrev är min inre elvaåring mycket förtjust. Mitt vuxenjag hittar några få saker att invända mot, men jag tycker ändå mycket om boken och ser fram emot fler böcker för den här ålderskategorin av Kristina Ohlsson.
