[130221] Tidigt på morgonen, i minusgrader och ymnigt snöfall, hade ett sjuttiotal personer samlats utanför Hyresnämnden i Göteborg. Främst var det boende från Pennygången. Även om kampviljan var påtaglig fanns det också en känsla av uppgivenhet.
En boende sa till Västnytts reporter att det inte spelade någon roll hur mycket man protesterar, hyresnämnden dömer ändå alltid till fastighetsägarens fördel. Och även den här gången gick hyresnämnden på fastighetsägarens (Stena Fastigheters i det här fallet) linje.
När man läser domen från hyresnämnden skriver de bl.a. “att hyresgäster i allmänhet har ett intresse av att åtgärderna genomförs.” Den lagtext som hyresnämnden förhåller sig till är Jordbalen §18 “Vid prövningen av om det är oskäligt mot hyresgästen att åtgärden genomförs skall hyresvärdens intresse av att åtgärden genomförs vägas mot de skilda intressen som hyresgäster i allmänhet kan antas ha av att åtgärden inte vidtas” (min fetning). Hyresnämnden i första hand och Svea hovrätt i andra hand har tolkat lagen som att hyresgäster i allmänhet anses vilja ha nybyggnadsstandard. Alltså kan fastighetsägarna utan några problem driva igenom renoveringar mot de boende uttryckliga vilja, med hänvisning till att det abstrakta begreppet “hyresgäster i allmänhet” vill ha renoveringarna.
I Sverige bor över tre miljoner människor i hyreslägenhet. Det sociala spannet bland hyresgästerna går från de med allra lägst inkomster i socialt utsatta områden till välbärgad medelklass i attraktiva stadsdelar. När miljonprogrammet byggdes 1965-1975 var det för att komma till rätta med bostadsbristen. När områdena nu måste renoveras ser fastighetsägarna (mot bakgrund av bostadsbristensom råder i ca 60 procent av Sveriges kommuner) en chans att dra upp hyrorna genom att höja standarden. Detta görs genom att man höjer bruksvärdet på fastigheterna genom att man tar bruksvärdessystemet som gisslan och sätter in alla de efterfrågade standarder som defineras av nybyggnationen. Så som ekparket, handdukstork, diskmaskin, hällspis, klinkers i badrum m.m. Eftersom man har lagstiftningen i ryggen och en tolkning av “hyresgäster i allmänhet” som utgår ifrån de behov medel- och övremedelklass har. Dessa grupper tillåts alltså definiera vilken standard som skall gälla för alla tre miljoner hyresgäster.
Man skulle kunna tycka att de chockartade hyreshöjningar som blir den omedelbara konsekvensen av renoveringarna (på Pennygången kan hyran höjas med 60 % eller mer) är särskilda skäl som hyresnämnden kunde ta i beaktande. När Hyresnämnden i Göteborg dömde till Stena Fastigheters fördel skrev man uttryckligen att “hyreshöjnìng som blir följden av ombyggnaden är en fråga för förhandling med hyresgästföreningen” och att när den nya hyran ska förhandlas görs det med utgångspunkt i bruksvärdessystemet. Det är alltså en situation där Stena får renovera eftersom hyresnämnden inte tar hänsyn till hyresnivåer, men när renoveringen väl är genomförd kommer den nya standarden vara så hög att en hyreshöjning bli rimlig. Ett klassiskt moment 22.
De boende som samlades utanför Hyresnämnden i snöfallet hade rätt i sina uppgivna gissningar om att hyresnämnden alltid dömer till fastighetsägarens fördel. Trots att man i månader samlat namnunderskrifter, skrivit brev till politiker, deltagit i tv och radio, skrivit insändare och på alla sätt protesterat och visat sitt missnöje kan hyresnämnden utan att blinka döma till Stena Fastigheters fördel med hänvisning till vad “hyresgäster i allmänhet” tycker.
Alla tre miljoner hyresgäster kan inte ha samma behov av golvvärme i badrummet, parkett i köket eller ballkong i söderläge. När miljonprogrammet ska renoveras måste lagstiftarna ta hänsyn till vad de som faktiskt bor i dessa lägenheter har för behov. Det är nödvändigt att ändra lagen och stärka hyresgästernas skydd till en nivå där INGEN skall bli fötflyttade från sitt hem pågrund av en för liten plånbok.
