[130221] Du känner mig ganska så väl, vi har ju varit tillsammans sedan 2005, och jag måste säga att det har varit bra år. När du kom in i mitt liv så tog allt en ny riktning. Äntligen tänkte jag, någon som bryr sig om mig, vill mig väl och kommer stå med mig i vått och torrt.
Under en lång tid var det också så. Trots att du har varit mig så nära under de senaste åren så känner jag att du fortfarande inte vet vem jag är.
Jag vill därför berätta lite om mig själv. Efter en relativt kort planering så började några engagerade och kunniga människor bygga mig här uppe på berget där man en dimfri morgon kan se över nästan hela Göteborg. Det är en väldigt vacker utsikt skall du veta. Detta var under en tid tid då många bodde trångt och väldigt många människor sökte sig in till Göteborg för arbete, skola och en ny start i livet. Det kom människor från alla väderstreck hit – inte bara till den plats där jag byggdes utan hela Sverige fylldes av en känsla av eufori. Allt gick att lösa, allt gick att göra nytt bättre och snabbare.
Man glömmer ofta, men under den tid jag blev till så var fortfarande andra världskriget i färskt minne. Sverige hade tagit sig ur århundraden av dåliga livsvillkor för sina invånare. Men nu, ja nu var det en ny tid. Det var under denna era jag blev till.
Vi snabbspolar lite och låter åren gå. Till en början var allt frid och fröjd. Jag var ju ny och som de flesta nya saker som fungerar väl och fyller alla behov, gällde detta även mig. Tyvärr så började min relation med skaparna att knaka och de utnyttjade mig mest, utan att ha någon koll på hur jag egentligen mådde. Resultatet blev en turbulent skilsmässa men det finns ju alltid fler fiskar i sjön så ganska snart hade jag en ny partner som lovade att ta hand om mig. Denna typ av förhållanden har jag haft med alla mina partners ända fram till den dagen då jag träffade dig.
Jag trodde verkligen du var annorlunda, jag trodde på dig när du talade om för mina hyresgäster att nu, nu kommer vi med relationsförvaltning, vi kommer med en vision:
”Stena Fastigheter ska alltid vara hyresgästens första val och Sveriges ledande fastighetsbolag.”
Vi kommer med en ny affärsidé: ”Med hyresrätten som bärande upplåtelseform ska Stena Fastigheter långsiktigt utveckla attraktiva bostäder och lokaler i svenska tillväxtregioner.”
Vi kommer med nya värderingar: ”– Omtänksam – Professionell – Innovativ – Öppen”.
Men nu är jag inte så säker längre, är det verkligen detta du vill. Jag började titta och känna hur alla människor som kallar mig “hem” känner. Jag tog del av deras tankar, önskemål, hemligheter, tragedier, lycka, olycka. Ja, precis allt som människor går igenom under en livstid ryms inom mina väggar. När jag närmade mig dessa människor som ser mig som den tryggaste platsen de har så började jag se sprickor i fasaden, inte i min fasad för den har varit trasig länge nu, utan i fasaden hos min partnern, hos dig.
Visst, du vill fortfarande vara ”Sveriges ledande fastighetsbolag.” Men du vill inte att alla hyresgäster skall se dig som det första och bästa alternativet för en hyresrätt, du verkar endast eftersträva dem som för dig betraktas som en trygg investering.
Ja din affärsidé står fortfarande intakt, men det cyniska är att du utvecklar den endast för dem som har råd, inte för dem som är i störst behov av ditt stöd och hjälpande hand.
Dina värderingar gapar tomma precis som ett flertal lägenheter hos mig! Historierna jag hört om varför de är tomma är många. Några är naturliga och självklara, andra är mörka och fyllda med rädsla om framtiden och i vissa fall har det viskats om ren korruption. Det gör ont i hela min kropp när jag delar dessa upplevelser med de som kallar mig för hem!
Allt såg ju så bra ut, vad hände?
Nu har människorna som bor hos mig vädjat till dig!
Nu har media vädjat till dig!
Nu har politiker vädjat till dig!
Nu har Hyresgästföreningen vädjat till dig!
Till alla har du sagt nej, nej, nej, nej!
Vill du inte, eller kan du inte vara del av lösningen eller har du en annan agenda du inte vill visa. Jag ställer mig frågan varför. Jag sållar mig till kören av röster som vädjar. Nu har även husen som kallas för Pennygången fört fram sin röst.
Jag vill fortsatt leva. Jag vill att mina trasiga rör lagas. Jag vill att min fasad skall ha färger istället för mögel, grått och alger. Jag vill att alla som bor hos mig tycker om mig, kanske vissa även kommer älska mig för det du vill göra mig till. Men allt det är inte värt något om du har för avsikt att slita ut det som ger mig liv – människorna som bor här. De är en viktig del i ett större perspektiv då de bara genom att finnas precis där de finns skapar den sociala blandstaden och detta i en av Europas mest segregerade stad.
Även du måste se värdet av att bevara denna oslipade diamant. De som kallar mig hem vill inget hellre än att ha ett gott samarbete med dig, men som i alla relationer så måste man ge och ta. Just nu känner vi oss bara utnyttjade och förlöjligade.
Är det så ni vill ha det?
Hjärtliga hälsningar Pennygången 1–108
