[130212] ”På båten var de flesta av oss oskulder. Vi hade långt svart hår och platta breda fötter och vi var inte särskilt långa. Några av oss hade inte ätit någonting annat än rissoppa som små och hade därför lätt krokiga ben, och några av oss var bara fjorton år gamla och själva fortfarande småflickor.”
Julie Otsukas roman, Vi kom över havet, har nyligen utkommit på Bonniers. Det är en märklig roman, en slags kollektivberättelse med en i min erfarenhet ovanlig vi-röst, snyggt översatt av Ulla Roseen.
Vid ingången till 1920-talet kom japanska kvinnor och flickor till Kalifornien för att gifta sig med japanska män, sedan olika lång tid boende i landet. De kom via postorder och hade bara sett sina blivande män på foto. Dessa män som enligt deras brev var unga, snygga och väletablerade i Amerika men som i verkligheten ofta var hårt arbetande lågstatuspersoner, en del hade knappt riktiga bostäder. Fotona var antingen gamla eller på helt andra personer. Kvinnorna som kom över havet blev i mångt och mycket arbetshjon hos sina män, men också amerikanska arbetsgivare upptäckte snart fördelarna med de japanska kvinnornas iver att vara till lags och deras förmåga arbeta hårt
”De beundrade oss för våra starka ryggar och flinka händer. Vår uthållighet. Vår disciplin. Vår foglighet. Vår ovanliga förmåga att tåla hettan, som på sommaren kunde nå upp till 49 grader på melonfälten i Brawley. De sa att vår korta kroppsbyggnad gjorde oss idealiskt lämpade för ett arbete som krävde att man skulle böja sig djupt ner mot marken. Var de än placerade oss var de lika belåtna. Vi hade kinesernas alla goda egenskaper – vi arbetade hårt, vi var tålmodiga, vi var osvikligt hövliga – men vi hade inte deras dåliga sidor – vi spelade inte och rökte inte opium, vi bråkade inte, vi spottade aldrig. Vi var snabbare än filippinarna och mindre arroganta än hinduerna. Vi var mer disciplinerade än koreanerna. Vi var nyktrare än mexikanerna. Vi var billigare att utfodra än lantarbetare från Oklahoma och Arkansas, både de ljushyade och de mörkhyade. En japan kan leva på en tesked ris om dagen. Vi var den bästa arbetarrasen de anlitat i hela sitt liv. De här människorna flyter bara omkring, vi behöver inte se efter dem alls.”
Den historiska verkligheten bakom Otsukas roman är på de flesta vis rent grotesk, man kan utan ansträngning se det hela bland annat som människohandel. Något som naturligt skapar enkla kopplingar till våra dagars ”kvinnoimport” från exempelvis Asien eller de östra delarna av Europa.
Julie Otsuka har tagit del av ett stort antal kvinnors historia, gjort en gedigen research, för att kunna skriva sin roman. Romanen som befolkas av ett otal anonyma röster. Det finns inga huvudpersoner, berättelsen blir till en katalogartad text som spänner över mångas erfarenheter. Kiko gjorde si, Machiko så och Umeko precis tvärtom. Det ger ett fantastiskt brett register över hur det kunde se ut, men som i mina ögon samtidigt riskerar att distansera läsaren i det allmänna och närmast dokumentära tilltalet. För min del går det ofta för fort och lätt att läsa denna uppräknande stil. Vi kom över havet är mycket gripande, men jag tycker alltså att formen delvis gör den mindre känslomässigt drabbande än den kunde vara. Å andra sidan skulle romanen förlora något unikt om den istället fokuserade på en eller några få huvudkaraktärer.
Den sjunde december 1941 anfaller Japan Hawaii, bomberna regnar över Pearl Harbour, och drar in USA i Andra världskriget. De japanska männen blir omedelbart misstänkliggjorda och anklagade för att förse sitt hemland med känslig information. De blir deporterade till interneringsläger, för att förhindras i sina förment illasinnade uppsåt. Kvinnorna lämnas till en början ensamma med sina barn, men reser strax också de ifrån sina hem. ”Japanerna har försvunnit från vår stad. Deras hus är nu igenbommade och tomma. Deras brevlådor har börjat svämma över. Herrelösa tidningar ligger strödda över deras gistna verandor och trädgårdar. Övergivna bilar står på deras uppfarter.”
Även om de fortfarande arbetade stenhårt hade många av kvinnorna efterhand anpassat sig till sina nya liv. Chocken och skräcken blev därför stor när deras män plötsligt blev sedda som fiender till nationen och dess invånare. Nu följde en tid av förföljelse och angiveri. Många män ”försvann” inte olikt folk i Sovjet eller Östtyskland eller länder som Chile eller Sydafrika några decennier senare. En mängd rykten grasserade om vad folk hade gjort eller vart de tagit vägen, de flesta som så ofta vid liknande situationer obekräftade.
Denna historiska, och för den amerikanska nationen inte särskilt ärofyllda, tid har vad jag känner till inte behandlats i ett direkt överflöd av romaner eller filmer, om ens några. Det är därför inte enbart en roman Julie Otsuka skrivit utan också ett viktigt dokument över en knappt känd hantering av alla dessa människor.
