[130211] Parodi på en pusseldeckare. Istället en relationsroman från småstadshåla där övergivna tonårsbarn längtar bort men ändå stannar.
På ett upphackat språk, vrängt i sig självt med avbrott, omvändningar, tempusväxlingar, bisatser, vidareassociationer som vid lätt mani. Dels för att gestalta känslor, dels för att skapa en atmosfär av osäkerhet så som tillvaron själv tänks osäker, var god jämför David Lynch och Twin Peaks. Ungefär så ville jag genrebestämma Monika Fagerholms roman Lola uppochner, vill bestämma, romanen uppochner fast liksom strandfast. Detta lilla tillägg kunde vara typiskt, kan vara, som ettföralla.
Monika Fagerholm växte upp i superakademisk familj i Helsingfors men fick stipendiats-vistelse i svenskspråkiga Ekenäs 1998 och blev fast där, även gift. Hon berättar om en skräck hon fick inför småstadens mörker och tystnad och att denna tystnad tycktes dölja en hemlighet. Småstaden där alla känner alla på gott och ont döljer mycket mental och fysisk misär bakom tjusiga fasader. Hon berättar ju också om sitt eget alkoholmissbruk och hur hon nu är nykter alkoholist och skriver istället, ett skrivmissbruk, lyckosamt. Hon vet vad hon talar om samtidigt som hon har kandidatexamen, fått två Augustpris och ett Finlandiapris m.m. under otyglad författarkarriär sedan 1987.
Om man talar med författarinnan själv blir det såhär: ”Det man får av dessa förhör och samtal och vittnesbörd och intryck är ingen sammansatt bild – verkligen inte ! – men mera ett utkast till ett tänkbart förlopp, hypotesartat och till vissa delar fullt av luckor och motstridigheter och frågetecken. Något att gå efter, en utgångspunkt. Med andra ord som det ju är och brukar vara när man ska komma sanningen på spåret. I livet överhuvudtaget, inte bara när det gäller brottsutredning. Hypoteser, det är vad vi lever efter, eller lögner, rätt och slätt. Och skillnaden mellan brott och verkliga livet är att i det senare har man mindre behov av objektiva sanningar: dessa kan, rentav, te sig obekväma. Man går på den tänkbara lögnen i stället om man bättre kan leva med den, så att säga.”
Inte mycket sfinxiskt leende hos litteraturvetaren i akademisk exil. Såhär blev det också, angående Glitterscenen: ”Formen är organisk, den är en utsaga i sig. En roman ska ha en dramatisk nerv, men den kan se ut hur som helst. Vi är ganska överösta med en enkel variant av den aristoteliska dramaturgin: två vändpunkter, en i början och en lite före slutet. Den dramaturgiska kurvan är inte dum, men det finns andra. En roman är en värld. Man håller på med den tills den inre logiken är vattentät. Sedan är det intressant att se hur den kommunicerar med världen, men det vill jag inte tänka på när jag skriver. Inte heller på sådant som struktur, för formen är inte ett snillrikt uttänkt tekniskt schema. Tänker man för mycket utifrån på det man arbetar med tror jag att man dödar något. Vi behöver de analytiska begreppen för att kunna tala om vad och hur vi läst. Men texten är aldrig en illustration till en idé, eller något slags mer eller mindre lyckad avbildning. Den är ett liv, en organism. Och en organism kan se ut hur som helst, den är som en amöba.”
Lola uppochner är en stor tygdocka som ominöst dyker upp genom boken, fylld av hemligheter som visar sig vara gåtans lösning enkelt nedskriven, eller om det nu bara är ett förslag till sanning. Hon är den sammanhållande metaforen som tecknar hot över det väldiga persongalleriet i en ren kollektivroman.
Först lanserad som kandidat till huvudrollen är den efter sjutton år återvändande ”idrottsflickan” Jana Marton som bara var femton när ett förskräckligt mord inträffade i lilla Flatnäs 1994, året för Estoniakatastrofen. Därmed etableras romanens två tidssnitt: 1994 och 2011. I en flott villa vid Skitviken pågick en fest som ledde till dådet då och i samma villa samlas de misstänkta på Agatha Christievis nu. Villan tillhör släkten Pettersson där både offret, en av de misstänkta tonåringarna och den som så ofta frånvarande fadern Hertigen av Sankt Tropez mer eller mindre hör hemma, Hertigen dock mest i sydfrankrike. Lila Andersson är den mest uppburna poeten i sällskapet, alias (väl?) Galna Kvinnan efter en period av depression och katatoni. Också Ulrika Bäck har haft ambitioner men livet blev en katastrof: mannen/performanskonstnären Ib Kavanaugh tidigt död under maniskt flygförsök i varuhus, dottern Anita storyns onda genius, fängslad i sin rullstol med ett 22 tusen bitars pussel i en obönhörligt förvärrad muskelsjukdom och kontrollerande omgivningen med radar och utskickat barnarmé, ”skelettfåglarna”, andra dottern Ca högeligen misstänkt för dådet.
Ted Tallqvist är världsberömd dokumentärfilmsregissör som vunnit den tunga statyetten Juliette i Hollywood, också lämplig som mordvapen. Även broder Jalle har konstnärliga ambitioner men blev finansman och anla skulpturparken Människoträdgården. Där finns två fryntliga poliser Stora och Lilla Berglund, en initiativrik yngling Bjarne Marin med ”Candy Hot Truck” vari säljs godis och korv över disk, porrtidningar under densamma, en tonårsflicka Minnie Backlund som tillhör de misstänktas skara, en genom livet sörjande präst Eva Anderberg, ytterligare en tonårsflicka som var idrottslöfte men dog i anorexi och jaa… sådär kan man gå på en bra stund till.
Mellan alla dessa vardagliga och säregna människor finns komplicerade förbindelser och band och dessa är både volymmässigt och per inlevelse mycket viktigare än själva thrillertemat. Så redovisas alltså en stomme i form av brott och uppklarning men denna intresserar just inte författarinnan utan det är, som hon själv sagt, en tvättlina att hänga upp livsberättelserna på. Det som intresserar är människorna, deras handlingsdrivande känslor och förbindelser.
Att gestalta känslor i litteraturen är ungefär som sökandet efter djupdimensionen i bildkonsten: man måste trixa med perspektivet eller upprätta kubismen eller trolla på annat sätt. Papperet är och förblir tvådimensionellt. Lars Ahlin gick in för splittrat språk för att åskådliggöra känslointensitet och det har bara fortsatt.
Hur lyckas detta Monika Fagerholms unika språk gestalta visionen av tillvarons osäkerhet och sanningens flyktighet ?
Sådär, skulle jag säga.
Klassamhället i Flatnäs finns där. Känslorna finns där, hon vill så förfärligt mycket med känslorna. Men 80 procent relationer och 20 procent brottsuppklarning räcker varken för det ena eller andra riktigt, eller tar ut vartann. En burlesk grundton tar över därhän att varken känslornas allvar eller spänningskurvan får bita sig fast.
Vem sörjde egentligen Flemming Pettersson, mannen som slogs ihjäl med en Hollywood-statyett ?
