[130204] Jag satt på en restaurang med min syster och bror för ett tag sedan. Vi diskuterade det mesta, men det finns något som bet sig fast vid mig och som jag fortfarande, tre veckor senare, går och tänker på.
Av någon anledning började vi prata filosofi och jag nämnde namnet Simone de Beauvoir i en större kontext. Jag la snabbt märke till reaktionen hos mina äldre syskon. De såg ut som frågetecken. Jag ville inte verka märkvärdig, och frågade:
– Vad tycker ni om Simone de Beauvoir?
Och fick motfrågan:
– Vem är det?
I ren iver började jag berätta om en av historiens viktigaste filosofer. Men nej, de hade fortfarande ingen aning. Det ringde inga klockor.
Någon dag senare befinner jag mig på en bar med två vänner. Jag känner att jag måste dela med mig av den konstiga upplevelsen. När jag berättar vad som har hänt svarar de på exakt samma sätt: ”vem är det?”.
Jag försöker två andra namn: Virgina Woolf och Mary Wollstonecraft, men inte heller här trillar poletten ner.
Jag börjar fundera på varför Simone de Beauvoir glömts bort. ”Det andra könet” var en av de böcker som förändrade 1900-talet. Den har skakat om generationer av människor och anses av många vara det viktigaste verket i den globala kampen för kvinnors frigörelse. Ändå tycks betydelsen av den försvinna i ett virrvarr av förnöjelse över vårt jämställda samhälle. Är det därför vi glömmer?
Sverige anses ju ofta vara det, jämlikt könen emellan. Vi har en av världens bästa föräldraförsäkringar, en hög representation av kvinnor i riksdag och regering och fler kvinnor än män som studerar på högskola.
– Sverige är ju typ jämställt, säger min vän på baren när jag tappert försöker förklara varför det är viktigt att veta vilka personerna är.
Okej. Allt är frid och fröjd. Från och med nu slipper vi rabiata feministmarscher, den där evigt tjatande Gudrun Schyman och alla gubbar slipper kärringens gnäll i köket om att hon ”minsann inte vill laga mat för nu ska vi bli en jämställd familj”. Är det nu vi har nått vårt mål?
Det är oroväckande att se att många verkar nöja sig det vi har kommit till. För det finns fakta som svider i många ögon. 96 procent av styrelseordförandena i svenska börsnoterade bolag är män. Var tredje svensk kvinna arbetar fortfarande deltid. I november visade Statistiska Centralbyrån med sina siffror att det fortfarande är kvinnor som tar majoriteten av ansvaret för hem och familj. Mäns löner är fortfarande betydligt högre än kvinnors. Är det verkligen dags att glömma 100 år av kvinnokamp?
Historien får inte glömmas bort. Den är en viktig påminnelse om hur det var, vad som gjordes och vad vi kan göra idag. Simone de Beauvoir hade säkert blivit glad om hon visste hur långt vi har kommit idag vad gäller jämställdheten. Men hon hade också velat gå längre. Hon har, tillsammans med bland annat Virgina Woolf och Mary Wollstonecraft, på många sätt förändrat världen. Och de kan fortsätta förändra den, men då krävs det att deras namn finns kvar i våra minnen – även i framtiden.
