[130116] David Graebers bok Debt har redan innan den kom ut på svenska väckt stort uppseende även här. Sveriges radios programserie ’Vad är pengar?’ tar helt självklart sin utgångspunkt i Graebers bok när man slår fast att pengar är skuldförbindelser.
Nu är det inte helt så enkelt: Graeber undersöker hur olikartade synsätt på pengar har avlöst varandra under olika tidsåldrar, och kopplar ihop dessa med de andra förhållanden som enligt honom karakteriserar dessa epoker. På ett ställe hävdar han bestämt att frågan vad pengar är inte kan ha något definitivt svar: pengar är inte någonting ’i sig’ utan kan ha olika betydelser i olika sammanhang, och det är dessa sammanhang och hur de förändras under årtusendenas lopp han försöker skissera. Två synsätt ställs emot varandra: pengar kan tolkas som en vara (mynt, ädelmetall; den traditionella tolkningen bland ekonomer), eller som kredit (skuldförbindelser) och alltså en relation mellan människor: mellan skuldsatta och fordringsägare
Mer än en skiss hinner han inte med, trots bokens mer än 500 sidor, för detta är ett försök till historiesyntes på allra högsta ambitionsnivå, i konkurrens med klassiska systembyggare som Adam Smith, Karl Marx och Max Weber, och i förlängningen av Karl Polanyis kritik mot den moderna ekonomiska vetenskapen och dess överdrivna anspråk på att förklara nästan allt. Längs vägen mobiliserar han en lång rad motexempel till de konventionella uppfattningarna, hämtade från socialantropologins fältstudier, från nyare socialhistoriska omvärderingar och från den systemkritik som utvecklats inom ”antiglobaliseringsrörelsen” (en beteckning som han anser missvisande) och Occupy Wall Street –demonstrationerna (där han själv hade en mycket aktiv roll).
Ändå är boken inte någon teoretisk traktat, den är snarare utformad som en fortlöpande diskussion om människans villkor och om hur begreppet skuld fått den moraliska laddning som ”kan rättfärdiga handlingar som annars skulle framstå som fullständigt omoraliska”.
Kapitel 1 introducerar den fråga som hela diskussionen tar sin utgångspunkt i: vad vi människor ”egentligen är skyldiga varandra, och vad det egentligen innebär att ställa denna fråga”.
Vid ett party i London kommer Graeber i samspråk med en jurist som arbetar för en välgörenhetsorganisation, men ändå protesterar mot tanken på en skuldavskrivning för tredje världen: ”Man måste väl i alla fall betala tillbaka sina skulder.” Detta får honom att grubbla över vilka mekanismer som givit begreppet skuld en sådan moralisk tyngd. ”Finns det något mer uppenbart exempel på att fly sitt ansvar än att svika ett löfte, eller att vägra betala tillbaka en skuld?” Ändå är det en stor skillnad på skulder och andra förpliktelser. ”Om någon är skyldig en annan människa en tjänst eller sitt liv” så handlar det om en relation mellan två individer – något som inte kan frikopplas från sitt sammanhang och överföras till andra personer.
En ekonomisk skuld, däremot, handlar bara om en viss summa pengar. Den är exakt kvantifierbar och opersonlig, och kan därför både överföras och frigöras från all hänsyn till personliga följder. Om följderna blir att man förlorar sitt hem eller tvingas ”skicka iväg sin dotter för att arbeta som prostituerad i något gruvläger”, så gäller ändå att ”pengar är pengar och avtal är till för att följas”. Den läsare som tycker att formuleringen om dottern låter lite väl drastisk, kommer längre fram i boken att utsättas för ett stort antal konkreta exempel från forntid till nutid, som gör exemplet skrämmande relevant.
Ju mer han funderar över skuldbegreppet, ju mer sammansatt och oklart verkar det. De fattiga länder som tvingas anpassa sig till IMF:s åtstramningspaket kan tvingas offra människoliv – nedlagda program för att bekämpa malariamygg i Madagaskar har t ex lett till tiotusen människors död ”för att Citibank skulle slippa ta smällen för ett oansvarigt utlåningsbeslut”. Samtidigt har USA dragit på sig en statsskuld av helt andra dimensioner, framför allt p.g.a. sina militärutgifter, utan att utsättas för moraliserande fördömanden eller jämförbara konsekvenser.
Den moraliska tyngden i skuldbegreppet visar sig inte minst i närheten mellan religiösa och ekonomiska skuldbegrepp (ännu tydligare på svenska än på det engelska språket, som ändå skiljer mellan debt och guilt). För att reda ut detta ger sig Graeber ut på en 5000årig tidsresa, men först inventerar han olika sätt att se på skuld, pengar och mänskliga relationer – framför allt sex och våld.
Första steget blir att demontera ”myten om bytesekonomin”. Graeber angriper Adam Smiths förklaring av hur pengar kan ha uppstått ur människans benägenhet att köpslå och byta en sak mot en annan, eftersom han ser det som inledningen till projektet att lösriva ekonomin från sitt sociala sammanhang – att tolka ekonomin som ett slutet system som kan diskuteras och analyseras helt åtskilt från alla andra mänskliga beteenden. Här kan han stödja sig på en lång tradition av antropologisk forskning och ger spännande och roliga motexempel till Smiths fabel.
Att byteshandel inte kan vara ursprunget till handel och penningsystem bevisas av (1) det historiska räkenskapsmaterialet från de allra äldsta stadssamhällena i Mesopotamien och (2) en inventering av de kända exempel på marknadsmässig byteshandel som brukar åberopas i litteraturen. Ekonomin i Mesopotamien baserades på räkneenheter som visserligen uttrycktes i silver, men som hade fasta ekvivalenter i korn. De flesta transaktioner var kreditbaserade, skulder till tempelkomplexen kunde betalas i vilka varor som helst, och även inköp av öl från ”ölkvinnor” eller värdshusvärdar skrevs upp på en löpande nota som betalades vid skördetid – med korn eller andra varor. Detta är mycket långt från den slags byteshandel mellan fria självständiga hantverkare som föresvävade Adam Smith.
Även alla senare kända exempel på regelbunden ”byteshandel” inom ett samhälle förutsatte bekantskapen med ett myntsystem – något att beräkna priserna i, vare sig reda mynt fanns att tillgå eller ej. Ändå fortsätter läroböcker i ekonomi att förklara myntens uppkomst ur en ursprunglig byteshandel . Men spelar detta någon roll, kan man fråga sig. Jo, svarar Graeber: eftersom Smiths fabel låter marknaden uppstå spontant, kunde han förbigå statens roll och därmed etablerades föreställningen om ekonomin som ett självständigt, automatiskt fungerande system.
Verklig byteshandel uppstår mellan olika samhällen, och är antingen spontan och situationsbestämd, eller strängt ritualiserad. Tillfälliga eller planerade sammanträffandena med andra folkgrupper som har intressanta produkter att byta med kan innehålla inslag av låtsade stölder och balansera på gränsen till öppet våld. I andra fall kan hela bytesritualen utformas som en karnivalisk fest med partnerbyte som ett spännande inslag. (Exemplet kommer från dzamalag-ritualerna i Arnhems land). Längre fram påpekar Graeber – i en av de halsbrytande jämförelser över tid och rum som han excellerar i – att inslag av ”sex, droger, musik, extravaganta middagsbjudningar och hot om våld” ofta spelar in även i den moderna verklighetens affärstransaktioner. Ett exempel hämtas från en skilsmässoförhandling där G W Bushs bror Neil erkänner flera fall av otrohet med kvinnor som ”mystiskt dykt upp vid hans hotellrumsdörr efter viktiga affärsmöten i Thailand och Hongkong”. ”Var de prostituerade?”, frågade en av hans frus advokater – ”Det vet jag inte.”
Strax kopplar Graeber vidare till medeltidens Irland, där slavflickor användes som räkneenhet för skadestånd och till berättelser i Bibeln där hustrur och döttrar förs bort i slaveri för att betala faderns skulder. Ekonomernas tvättade bild av det ekonomiska livets historia är ”fulla av luckor, och kvinnorna i dem tycks dyka upp från ingenstans, oförklarligt, på samma sätt som de thailändska kvinnorna dök upp vid Bushs dörr.”
En alternativ myt om ekonomi, skuld och pengar avfärdar han något snabbare: att allting börjar med skuld. Skulden till våra föräldrar som gett oss livet, till gudarna som skapat oss eller till samhället (staten, nationen) som uppfostrat oss och kan kräva att vi offrar våra liv om det behöver försvaras. ”Detta är en av 1900-talets stora fällor: å ena sidan har vi marknadens logik , med bilden av individer som från början inte är skyldiga varandra någonting. Å andra sidan har vi statens logik, där vi alla börjar med en skuld som vi aldrig fullt ut kan betala tillbaka. Vi får ständigt höra att de är varandras motpoler … Men detta är en falsk dikotomi. Marknaderna skapades av stater. Marknaderna kräver stater. De skulle inte fungera utan varandra, åtminstone inte i någon form som liknar den vi känner till idag.”
Men hur var det med skulden och moralen? Kapitel 5 bär den hisnande titeln ”En kort avhandling om de ekonomiska relationernas moraliska grunder”. Det Graeber framför allt vill poängtera här är att utbytet – som förutsätter någon slags jämlikhet, även om denna skulle vara tillfällig eller rent formell – inte är den ensamt grundläggande formen för mänskliga relationer. Två andra lika basala ”modaliteter” väljer han att beskriva som kommunism (när vi har gemensamma mål och tillämpar principen ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”; kärleks- och vänskapsrelationer, nära arbetsgemenskaper, ideella föreningar) och hierarki (där den ena parten på ett eller sätt är underordnad den andra: föräldrar/barn, härskare/undersåtar, chefer/anställda). Han understryker att han inte talar om ”samhällstyper” som Marx eller Polanyi, utan om ”moraliska principer som alltid och överallt samexisterar. Vi är alla kommunister med våra närmsta vänner, och feodalherrar i umgänget med småbarn. Det vore väldigt svårt att föreställa sig ett samhälle där människor inte var bådadera.” I ekonomernas tankevärld är utbytet alltid på något sätt marknadsmässigt, men även gåvoutbyten ingår i Graebers kategori, och t.o.m. utbyten av rituella förolämpningar.
De olika relationsmodellerna är i princip åtskilda, men kan hela tiden glida över i varandra: den som utnyttjar sina vänner eller misshandlar sin fru kan förvandla relationen till en hierarki – eller uppleva att den helt enkelt avslutas. Den som sluter en affärsöverenskommelse och inte kan fullfölja sin del av avtalet kan hamna i ett beroendeförhållande. Graeber polemiserar också mot tanken att alla mänskliga relationer baseras på någon slags utbyten – något som många sociologer och ekonomer hävdat.
”Alla medmänskliga förbindelser är inte någon form av utbyte. Bara vissa är det. Utbyte befrämjar en specifik syn på mänskliga relationer. Detta beror på att utbytet förutsätter jämlikhet, men det förutsätter också åtskillnad. Det är just i det ögonblick som pengarna byter ägare och skulden är reglerad som jämlikheten återställs och båda parter kan gå åt var sitt håll och i fortsättningen inte behöver ha någonting med varandra att göra.
Skuld är det som sker däremellan: när de båda parterna ännu inte kan gå åt varsitt håll eftersom de ännu inte är jämlika. Faktum är att nästan allting av mänskligt intresse äger rum under mellantiden – trots att det innebär att alla mänskliga relationer av denna typ innehåller åtminstone ett litet inslag av kriminalitet, skuld eller skam.”
Ett annat spår leder från det som Graeber väljer att kalla ”sociala valutor”: de mycket specialiserade former av ”pengar” (kaurisnäckor, mässingsstänger, valtänder, hackspettskranier) som använts uteslutande för att reglera mänskliga relationer. Vid äktenskapsförhandlingar, för att reglera tvister och sona brott eller som obligatoriska gåvor vid övergångsriter, men aldrig för att köpa andra varor. Enligt en teori framlagd av den franske antropologen Rospabé är syftet med sådana ”pengar” inte att betala någon slags skuld. I stället innebär deras överlämnande ett symboliskt erkännande av skulder som inte kan betalas. Graeber beskriver hur den skarpa gränsen mellan ”sociala valutor” och vanlig varuhandel börjar grumlas och brytas ner när våldsamma motsättningar med andra byar eller folkgrupper kommer in i bilden. När europeiska handelsmän spred eftertraktade varor som tyger, metallföremål och skjutvapen i Afrika samtidigt som de köpte upp slavar så säkrades krediterna genom ett slags gisslantagande. Familjemedlemmar sattes i pant för förskotterade varor och fick arbeta för borgenären tills de blev utlösta. Kom inte betalningen i tid riskerade de att själva bli slavar. På dessa sätt revs de ”mänskliga ekonomierna” sönder – sådana där varje person är unik och outbytbar genom sina olika relationer till andra samhällsmedlemmar. Först när människor på sådana sätt rycks upp ur sina sammanhang kan de göras utbytbara, till föremål för handel.
Exemplen på slaveriets nedbrytande verkan hämtas från Afrika och Bali under modern tid, och via ett mellanspel i det medeltida Irland där ”hedern” blir kvantifierbar övergår Graeber till ännu tidigare civilisationer. Han utgår ifrån att någon liknande typ av ”mänsklig ekonomi” har varit utgångspunkten också i de samhällen där redan de första skriftliga vittnesbörden kommer från ett senare utvecklingsstadium. ”Vad händer i en sådan ekonomi när människor börjar använda samma pengar som används för att mäta värdighet för att också köpa ägg och hårklippningar?”
I de tidigaste sumeriska texterna är kvinnor ”överallt närvarande”, och tycks ha haft en avsevärd sexuell frihet men under de följande årtusendena förändras allt. Slutligen inför assyrierna kvinnlig beslöjning för att skilja de ”respektabla” kvinnorna från skökor och slavinnor. Här stöder sig Graeber på Gerda Lerners banbrytande The Creation of Patriarchy: Utarmningen av bönderna leder till skuldsättning, barn av båda könen överlämnas som säkerheter och ”vid mitten av det andra årtusendet före Kristus har prostitutionen etablerats som en lämplig sysselsättning för de fattigas döttrar.”
Rötterna till de förändrade attityderna ligger i kollisionen mellan den ursprungliga sumeriska stadscivilisationen och de omkringliggande herdesamhällen som i olika omgångar – för varje gång alltmer militariserade – invaderade, erövrade och omformade dessa samhällen.
Åter till pengarnas uppkomst: Nu använder Graeber de allra bredaste penseldragen för att måla upp fyra stora historiska cykler (och inledningen på en femte) som alla definieras av spänningen mellan pengarnas dubbla funktion: som vara eller som skuldförbindelse. I den första perioden, agrarimperiernas tid, uppstår de virtuella pengarna, baserade på kredit. Under period 2, ”axialtiden” (en term lånad från filosofen Karl Jaspers, men med en avsevärt utsträckt varaktighet: 800 f.Kr till 600 e.Kr. ) uppkommer mynten, som definieras av sitt ädelmetallinnehåll. Medeltiden (600-1450 e.Kr.) ser en återgång till kreditpengar, men följs av de kapitalistiska imperiernas tidsålder, som varar fram till ”1971, då Richard Nixon meddelade att dollarn inte längre skulle gå att lösa in i guld.” Eftersom detta innebär en återgång till virtuella pengar, menar Graeber att analysen av tidigare epokväxlingar bör kunna ge viktiga ledtrådar till ”vad denna period kan innebära, och vilka möjligheter som kan öppna sig”.
Axialtiden definierades av Jaspers som den tid då de första stora filosofiska och religiösa tankesystemen byggs upp: Pythagoras, Buddha och Konfucius var i stort sett samtida. Graeber tolkar detta som ett symtom på avgörande samhällsförändringar. Mynten uppfinns i stort sett samtidigt i Mellanöstern, Indien och Kina, och Graeber kopplar övergången från kredit till metallpengar med uppkomsten av mindre, ständigt konkurrerande och krigande stater som använder sig av legosoldater. Under ständiga krig blir krediter alltmer osäkra, och särskilt vid avlöningen av soldaterna är mynten en mer praktisk lösning. Ingen behöver heller fråga varifrån ett mynt kommer: Är det ärligt förtjänat eller åtkommet genom stöld eller plundring? Den minskande tilltro till andra som både är en orsak till och konsekvens av denna övergång, leder också till nya frågor om etik och moral. Vilken makt är legitim och varför? Dessa frågeställningar ligger bakom tankeskolornas samtidiga uppblomstring, menar han.
Medeltiden, som Graeber ser som en epok med universell giltighet, inte en rent europeisk periodisering, inleds med imperiers sammanbrott. ”Så småningom bildades nya stater, men i dessa hade förbindelselänken mellan krig, ädelmetaller och slaveri brustit; erövringar och expansion sågs inte längre som självändamål eller som det politiska livets yttersta mening. Samtidigt kom det ekonomiska livet i allt högre grad att kontrolleras av religiösa makthavare. En konsekvens var en utbredd rörelse för att begränsa, eller rentav förbjuda, rovgirig utlåning. En annan var att man över hela Europa och Asien övergick till olika former av virtuella kreditpengar.
Trots alla påståenden om att den europeiska medeltiden ”återgick till byteshandel”, fortsatte man att använda de romerska mynten som räkneenheter, framhåller Graeber. Den virtuella ekonomin stärks av att klostren i Indien, Kina och Europa utvecklas till ekonomiska organisationer och juridiska personer som samlar egendom och kan ge kredit; i Kina utvecklas papperspengar och i de breda befolkningslagren utvecklas karvstockar och andra hjälpmedel för att enkelt ”bokföra” låne- och kredittransaktioner. (På karvstocken markerades beloppet med skåror, sedan klövs stocken, och parterna behöll var sin halva. När de sattes ihop kunde man se om någon försökt ändra märkningen)
Efter 1450 börjar en återgång till axialtidens metallpengar, och samtidigt återkommer företeelser som yrkesarméer, erövringskrig, oinskränkt ocker och skuldslaveri. Dessutom ”en ny explosion av vetenskaplig och filosofisk kreativitet. Samtliga axialtidens beståndsdelar kom tillbaka, men i en helt ny sammansättning.” Inflödet av ädelmetaller från Amerika får processen att accelerera och den ’prisrevolution’ som blir följden vänder upp-och-ner på det traditionella samhället.
Orsakerna till ”prisrevolutionen” har länge varit omtvistade. Berodde den på inflödet av ädelmetall, eller på en ökande befolkning som ledde till ökad efterfrågan på näringsmedel och därmed till höjda spannmålspriser? Graeber påpekar att större delen av ädelmetaller kom att användas utanför Europa, och menar att
”Den verkliga orsaken till inflationen var att de som kontrollerade ädelmetalltillgången – regeringar, bankirer och storköpmän – kunde börja använda denna kontroll för att ändra på reglerna, för det första genom att insistera på att guld och silver var pengar och för det andra genom att inroducera nya former av kreditpengar för eget bruk samtidigt som de långsamt undergrävde och förstörde de lokala förtroendesystem som hade gjort det möjligt för småsamhällen över hela Europa att fungera till stor del utan metallvaluta.”
Att de nya och tyngre skatter som bekostade de allt dyrare krigen började utkrävas i metall var en del av detta. De bonderevolter som blossade upp i många länder krossades, och ”vagabonder samlades ihop och skeppades iväg till kolonierna som kontraktsarbetare, tvångsrekryterades till koloniala arméer och flottor – eller blev, så småningom satta i arbete i någon av hemlandets fabriker. Nästan allt detta skedde genom skuldmanipulering. Som en följd blev frågan om skuldens väsen åter ett centralt tvistefrö”.
”Historien om kapitalismens ursprung”, hävdar Graeber, är ”inte en historia om hur marknadens opersonliga kraft gradvis bryter ner traditionella samhällsformer. Det är snarare historien om hur en kreditbaserad ekonomi omvandlas till en räntebaserad ekonomi: om hur moraliska nätverk gradvis förändras under trycket från en opersonlig – och ofta oförsonlig – statsmakt.” I hans tolkning av den moderna kapitalismens framväxt är det inte den industriella revolutionen som är utgångspunkten, utan det räntekrävande kapitalet. Ur denna utvecklas en ny form av kredit, en opersonlig kredit i form av skuldsedlar, aktier, obligationer osv. Omvandlad till pappersmynt kan den överföras mellan olika personer och sammanhang lika lätt och anonymt som penningmynt. Men kopplingen till guldmyntfoten finns kvar – i alltmer uttunnad form – fram till 1971.
Att penningsystemet nu helt frikopplas från guldet innebär att en helt ny fas i den finansiella historien tar sin början, en som ”ingen helt förstår”. De virtuella pengarnas återkomst innebär att pengar numera är helt och hållet kredit – ”skuldförbindelser”, som SR-programmet fastslog. Men där tidigare kreditepoker baserats på personlig tillit, saknas något motsvarande fundament för den nuvarande epoken, om det inte skulle vara förtroendet för det internationella finanssystemet. Detta har emellertid skakats i sina grundvalar fler gånger på senare år. De skenande konsumtionskrediterna, de växande statsskulderna och de nedgraderingar av lånevillkoren som gör skuldfällorna för fattiga länder nästan omöjliga att ta sig ur – allt detta gör skuldbegreppet alltmer centralt och alltmer destruktivt, och förtroendet för pengarnas värde baseras i sista instans på USA:s förmåga att med militärt våld garantera stabiliteten i världsordningen.
”Om man ska utgå från historien, så borde en period av virtuella pengar innebära en utveckling bort från krig, imperiebyggande, slaveri och skuldarbete — och mot upprättandet av någon form av övergripande institutioner av global omfattning för att skydda gäldenärer. Det vi har sett så här långt är en rakt motsatt utveckling.” Men då talar vi bara om en period på knappt mer än fyrtio år. ”Senaste gången som vi övergick från en myntekonomi till en ekonomi med virtuella kreditpengar, vid slutet av axialtiden och början av medeltiden, upplevdes den omedelbara förändringen i hög grad som en serie stora katastrofer. Blir det likadant den här gången?” Graebers slutsats blir att det beror på hur pass beslutsamma ansträngningar vi gör för att förhindra detta. Det kommer att kräva nya idéer, och för att de skall kunna växa fram måste vi göra oss fria från alla invanda tankekategorier som format den värld som nu befinner sig i gungning. Det ”falska valet” mellan stat och marknad är en sådan kategori, våldets förträngda roll i skapandet av den moderna världen är en annan. Och framför allt: ”den heliga principen att vi alla måste betala våra skulder”.
När de ursprungliga stadssamhällena i Mesopotamien hotade att sönderslitas av motsättningarna mellan skuldsatta bönder och deras borgenärer infördes vid flera tillfällen ett slags ”omstart” där alla skulder avskrevs och man började om på ny kula. Ibland formaliserades detta till att ske vid härskarbyten eller vart sjunde år (det bibliska ”jubelåret”). Något Graeber understrukit flera gånger under sin långa utredning av skuldförhållandenas historia, är att samhällen på gränsen till socialt sammanbrott ofta tvingats lösa detta genom att hitta sätt att rädda skuldsatta medborgare undan ruin – genom förbud mot skuldslaveri, ingripanden mot ocker, begränsningar av borgenärernas rättigheter eller skuldamnestier. Att bara tillvarata fordringsägarnas rättigheter trasar sönder samhället – eller hela världssamfundet. Graeber avslutar sin bok med att plädera för ett modernt jubelår – ett som skulle omfatta både internationella skulder och konsumtionsskulder.
Det kan låta utopiskt, men varför skall skulder inte kunna avskrivas när t.o.m. de grövsta brott kan preskriberas?
