[121220] All vår mediekonsumtion kan idag anpassas till vars och ens preferenser efter eget val. Vi kan välja och vraka ur ett stort medieutbud och den som bara vill se nyheter från världens alla hörn kan välja det, men den som hellre bara vill ägna sig åt romantiska komedier eller någon annan typ av tidsfördriv kan göra det. Vi läser allt mer sällan hela tidningar, vi läser enstaka artiklar, ofta via länkar på nätet, och vi lyssnar på musik som vi hittar via vänners låtlistor eller via andra typer av tips baserade på det vi redan lyssnar på.
Kort sagt, idag kan vi välja vad vi vill se av världen, på ett mycket aktivt sätt. Och för varje sak vi väljer så väljer vi bort annat. Valmöjligheterna är så många att ingen räknar med att andra ska råka ha sett eller hört precis det samma som vi själva. I extremfallet betyder det att stora världshändelser i princip kan passera utan att vi ser dem.
Vad gör det här med oss? Självklart resulterar det inte i en sak utan många.
På den positiva sidan finns att hur udda intressen vi än har så kan vi nästan alltid hitta likasinnade. Bli bekräftade, slippa känna oss ensamma. När vi hittar ett intresse eller känner att vi vill veta mer om någonting så kan vi lätt gå vidare och hitta än mer information.
Det negativa med valmöjligheterna är att vi kan leva i vår bubbla. Ingenting behöver störa vår uppfattning om världen och vi kan vaggas in i tron att den är självklar och närmast oemotsagd. Det gör att vi blir dåligt rustade den dag den verkligen blir det.
Det är lätt att föreställa sig vilka udda och ibland extrema uppfattningar, som kan leva och frodas i sådana bubblor. Och vad som händer när bubblorna krockar med varandra.
Vi behöver bli emotsagda och ifrågasatta. Behöver slipa våra argument, men ibland också byta åsikt när det visar sig att det vi tänkt inte håller. Det gör oss smartare och mer genomtänkta. Och framförallt mer empatiska.
Om vi aldrig sett och funderat över andras ståndpunkter känner vi oss mer hotade av dem när vi väl stöter på dem. Det är där, i bristen på förståelse som de riktigt svårlösta konflikterna uppstår.
Det är också viktigt, tror jag, med gemensamma berättelser, referensramar som vi kan relatera till i större grupper. Det ger en grogrund för samhörighet och större incitament för kollektiva lösningar på problem.
Jag kanske är naiv, men jag tror fortfarande på dem. Det kollektiva är ändå grunden för ett civiliserat samhälle. Om var och en enbart tänker på sig kan vi inte bygga upp fungerande system för social trygghet, gemensamma lösningar för sjukvård, skolor etc. Trenden idag är att de grupper som gemensamt tar ansvar för saker blir mindre och mindre. Tänk på skolor exempelvis. Från att ha varit en statlig angelägenhet har de på relativt kort tid först blivit kommunala och sedan allt mer enskilda företags eller mindre gruppers ansvar, i friskolereformens spår. Ju mindre grupperna blir desto mer avskärmar de sig från andra grupper. Tror jag.
Kanske är jag bakåtsträvare. men ibland längtar jag tillbaka till den tid då man kunde fråga sina arbetskamrater ”Såg ni det där programmet på tv igår?” istället för ”JAG såg en sak på tv igår”.
Vi behöver samlas runt något. Men vi behöver också input. Helst oväntad sådan.
