[121220] Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS).
Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?
I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.
Men att medborgarna vänder de politiska partierna ryggen innebär inte att medborgarnas politiska deltagande överhuvudtaget minskar. Medborgarna är minst lika politiskt engagerade som tidigare, men engagemanget tar sig andra uttrycksformer än genom de politiska partierna. Det politiska intresset visar heller inga tendenser till att minska.
Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
Människans växande frigörelse från territoriet innebär att territoriell tillhörighet eller boplats påverkar individens liv i allt mindre utsträckning. Den territoriella tillhörigheten blir därför också allt mindre relevant för individens identitetsutveckling. Kollektiva tillhörigheter som är territoriellt betingade luckras upp, det vill säga individens identitet betingas allt mindre av den territoriella grupptillhörigheten.
Eftersom territoriella gränser minskar i betydelse urholkas nationalstatens legitimitet som suverän maktutövare. Därigenom stärks också normen om de mänskliga rättigheterna. Efter det kalla krigets slut är det inte längre legitimt att beskriva brott mot de mänskliga rättigheterna i termer av en stats ”inre angelägenheter”. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har försvårat för stater att dölja brott mot de mänskliga rättigheterna och samtidigt skapat bättre möjligheter att bekämpa sådana brott.
Till skillnad från den fasta nationella/territoriella tillhörigheten påverkar således platsen i nätverket individens liv i allt större utsträckning. Nätverket har ofta en lös organisation, där individer går in och går ut över tid. Nätverksorganisationen främjar därför inte känslan av grupptillhörighet. Eftersom nätverk i allmänhet är mer flexibla och temporära än formella organisationer så blir också identiteterna flexibla.
Den kommunikationella revolutionen innebär också att kreativitet, innovation och flexibilitet får öka betydelse för att främja produktivitet och konkurrenskraft. Under industrisamhället utgjorde produktionen av materiella varor en grundbult i ekonomin. I dagens samhälle har produktionen av immateriella varor blivit allt viktigare. Kapitalets strävan efter produktivitet och konkurrenskraft finns förstås kvar, men kreativitet och innovation blir allt viktigare för produktiviteten och flexibilitet allt viktigare för konkurrenskraften.
Den viktigaste skiljelinjen i arbetskraften går efter i vilken utsträckning som arbetskraften har förmåga att oavlåtligen omdefiniera den kvalifikation eller egenskap som behövs för en viss arbetsuppgift. De individer som har denna förmåga har lättare att anpassa sig till produktionsprocessens ständigt föränderliga uppgifter. Det har blivit populärt att tala om individens ”anställningsbarhet”. Ansvaret för att bli anställningsbar (i betydelsen inneha den kompetens som behövs för att vara attraktiv på arbetsmarknaden) individualiseras genom att läggas på den enskilde individen.
Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.
Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.
I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja.
De fria logotyperna står längre till höger i flera sakpolitiska förslag som sex timmars arbetsdag, privat sjukvård, inkomstskillnaderna i samhället samt den offentliga sektorns storlek. De röstar också mer sällan på Socialdemokraterna och mer ofta på Folkpartiet och Moderaterna än befolkningen i övrigt. De fria logotyperna har en mer positiv inställning till flyktingmottagning och till bistånd, och de vill i större utsträckning satsa på ett samhälle med internationell inriktning, ett mångkulturellt samhälle och ett samhälle präglat av kristna värden. Däremot vill de i mindre utsträckning satsa på ett samhälle baserat på svenska värden eller på lag och ordning. De fria logotyperna ger också uttryck för ett större förtroende för politiker och ett mindre politiskt missnöje än befolkningen i övrigt.
Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.
Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.
Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.
