[121204] Colette, det goda livet heter, den kombinerade biografi och kokbok som inspirerat författaren och poeten Pamela Jaskoviak att skriva den luriga pjäsen Colettes kokbok, som nu haft urpremiär på Stadsteaterns Nya Studion.
Jaskoviak beskriver med humor och vemod åldrandets villkor för en livsnjutare. Förutom inspirationen från den biografiska kokboken om den franska författarkollegan och varietéartisten Colette, återberättar hon fritt romanen Chéri, från 1920, skriven av samma författare. Det handlar om en fyrtionioårig kvinna som vill ha sex med en tonårspojke. Och ser till att få det. Eftersom hon är livsnjuterska. En sann livsnjuterska, som inte tror på några andra känslor än den esteticerade tillfredsställelsen.
Det är en tragisk historia. Men också eggande, upphetsande sensuell. Och med komiska poänger.
Det komiska uppstår i mötet mellan självinsikt och självbedrägeri, och i de oväntade krockarna mellan lögner och uppriktighet i relationer.
Pjäsens kvinna, stundtals mycket vackert spelad av Carina M Johansson, är som allra uppriktigast när hon talar om mat. När hon beskriver recepten i sin franska kokbok vibrerar rösten av sensualism. Den sextonåring hon förför är uppriktig i sin barnsliga själviskhet. Han vill egentligen bara bli bortskämd, road och smekt – som en kattunge. Historien kompliceras av att hans egen pappa också har en sexuell affär med kvinnan.
Pappan är en egenkär tönt som är komiskt väl anpassad till det borgerliga ideal som råder i traditionella kontaktannonser. Han är läkare och änkling, intresserad av skogspromenader, segling, vin och kultiverade utlandssemestrar. Han är en lagom engagerad pappa, som skjutsar sin son till terapin. Efter sin älskade hustrus död har han börjat nätdejta, och detta har han fortsatt med också under den nya relationen, eftersom han, som han så modernt säger, “måste ha en back up”.
Lurig kallar jag pjäsen – eftersom den göteborgska publiken lätt kan förledas att tro att den handlar om precis samma saker som Karin Mannheimers okontroversiella succépjäser om pensionärer i Göteborg. Men det är fel. För Jaskoviaks pjäs är – trots sina komiska poänger – helt annorlunda. Den är djupsinnig, provocerande och poetisk. Den handlar inte om gemensamma värderingar som man kan le och fnittra åt, utan istället om motstridiga ideal och känslomässiga avgrunder.
Tyvärr lyckas uppsättningen inte göra detta riktigt klart. Förförelsescenernas råa kåthet förvandlas till sedliga koreografiska övningar och lakansviftningar. Och det bestående intrycket blir en radda småhumoristiska relationssketcher som aldrig binds samman med den obegripligt suddiga bilden av den franska Colette, som projiceras på väggen och smälter ihop med pjäsens huvudperson Marianne i början och slutet av föreställningen.
Det skulle vara spännande att få se en annan uppsättning av Jaskoviaks pjäs. En som var tydligare, och mindre ängslig.
Lustigt nog hade en dramatisering av Colettes Chéri premiär på Dramaten i Stockholm kvällen efter.
/Kajsa Öberg Lindsten
