[121201] Folkteaterns uppsättning av Norénpjäsen Fragmente ingår i ett europeiskt teatersamarbete, för att skapa en ny levande samtidsrepertoar. Och ändå handlar den om Göteborg. Därför reagerar jag först häftigt på det massiva elände som framställs: “Är detta verkligen vår stad?! Kan det vara så illa här?!!”
Mitt på scenen ligger ett litet berg av kasserade ting – möbler och andra bruksföremål, sånt som brukar finnas i ett hem. Runt sopberget och i kanten av det utspelar sig en oavlåtlig serie av intensive möten mellan fattiga, sjuka, förtvivlade, uppgivna, döende, aggressive och bittra människor.
Det skulle kunnat vara en provocerande outhärdlig pjäs. Men så är det inte. För alla dessa människor som i olika konstellationer möter varandra har intressanta saker att berätta.
En döende man ligger i en sjukhussäng under hela föreställningen. Eller är han kanske olika män? I vilket fall är han envist döende. Han mummlar och gnyr. Hans besökare är mest upptagna av sina egna problem.
Men en son är säker på att den döende försökte be om förlåtelse.
Framför högen är mentalsjukhuset. Där sitter en traumatiserad ung flicka – eller är det kanske flera olika? De har blivit våldtagna av sin far, eller av någon annan, och de är alldeles rasande, men kan inte försvara sig på något annat sätt än genom självdestruktion.
På ena sidan högen är ett påvert hem. En ensamstående arbetslös mor med tonårsbarn, som hon aldrig lyckats försvara mot världens ondska. Nu är flickan på psyksjukhuset, och pojken ligger i sin säng – på en skummgummimadrass utan överdrag och lakan, med täcket över huvudet. Snart färdig att resa sig upp och gå till attack mot sin mor och andra lämpliga offer.
Vem är olyckligast och hjälplösast?
Här möter de våldsbenägna missbrukarna, bittra knegarna och ängsliga underhuggarna sina svikna älskarinnor, övergivna mödrar, våldtagna barn och döende fruar.. Och de kan jämföra sina sorger. För det handlar inte om en könskamp, utan om gemensam hjälplöshet.
Men alla är oförutsägbara i stunden: en stillsam man tar plötsligt av sig alla sina kläder och föreslår hövligt en kvinnlig patient på psyket att hon skall suga av honom: “Jag skulle behöva det …” säger han, i monstruös självupptagenhet. “Jag vill ju verkligen inte besvära, men jag tror att jag skulle må bra av det…”
“Han har varit lite deprimerad på sistone…” förklarar mannens fru,
Detta är en fin föreställning, där alla skådespelarna briljerar. De får spela flera huvudroller var i denna stora kammarspelsmosaik.
Publiken lyssnar spänt – man sitter framåtlutad, med halvöppen mun. Den häftiga dramatiken blir mindre och mindre melodramatisk, och mer och mer mänsklig, och gripande.
Så roligt att Folkteatern kan spela en pjäs om Göteborg där till och med de goa gubbarna är på allvar!
Sophögen på scenen skulle kunnat vara ett banalt gammalt knep – ös på med äckel och förfall!. Men till och med den är på allvar, och överutnyttjas inte i något spekulativt syfte. När man vant sig vid den ser den nästan vacker ut – som en del av ett mänskligt landskap.
/Kajsa
Noréns inhopp som teaterchef i Göteborg blev inte långt men vi är tacksamma för att han fortsätter sitt samarbete med teatern. Fragmente kallar han sitt nuvarande alster som spelas på Folkteatern. Göteborgs teaterpublik är tacksam för denna fördjupade bekantskap med landets för närvarande mest betydande författare.
Lars Norén är mästare på att skriva en dialog som löper naturligt och trovärdigt mellan figurerna, som alla har egna tonfall. Man tvivlar inte på vad en norén-figur säjer, Det är som om hans rollkaraktärer har hittat en ankarbotten som förvandlar den mest uppenbara lögn till sanning. Spelet föreföll genuint på alla händer så vitt jag kunde bedöma med svaga ögon från rad 11. Den norske dekoratören hade snarare skräpat ner scenen än dekorerat den. Fast det var kanske det som var meningen? Det är ju heller inte för att se på dekoren som man går på en Norén-pjäs
/Åke
