[121108] Är Sverige det nya Uruguay, med ett välfärdssamhälle på väg att slås i spillror? Zygmunt Bauman skissar i boken Det individualiserade samhället en mörk bild av vår nära framtid. Har han rätt tycks vi ägna oss åt kollektivt självbedrägeri.
En intressant men samtidigt märklig sak med Zygmunt Baumans bok är att den kom ut för tio år sedan på svenska, när signalerna ännu var svaga. Visserligen inte en bok som har fått spridning i massupplagor à la PocketShop, men viktiga böcker kan sippra ut i samhället på många och ibland oväntade omvägar och få genomslag i samhällsdebatten. Denna bok kan bli en sådan.
Enligt vissa beräkningar var medelinkomsten i Västeuropa under 1700-talet 30 procent högre än i Indien, Afrika och Kina. 1870 hade avståndet till världens fattigaste länder ökat till 11 gånger högre inkomst. 1995 hade avståndet ökat till 50 gånger. Oberoende av hur man räknar vittnar siffrorna om en växande global ojämlikhet som vi alla svenskar, fattiga som rika, är en del av. En förändring är nödvändig. Dagens mantra om hållbarhet och klimatanpassat samhälle ropar på global utjämning och lägre utsläpp.
Proppen gick ur det nationella ekonomiskt-politiska systemet när valutaflödet släpptes fritt. Därmed upphörde den nationella ekonomin att kontrolleras av den nationella politiken. Nu flyter jobben fritt över nationsgränserna. Från början var det främst industrierna som flyttade, idag flyttar även andra typer av jobb utomlands.
Arbetslivet har alltid varit otryggt, skriver Zygmunt Bauman. Men dagens otrygghet är av annat slag, som främst yttrar sig som en kraftfull individualiserande kraft. Den är svårare att hantera och splittrar istället för att ena medborgarna. Detta pekar fram emot en annan livsstrategi än den som ledde till skapandet av arbetarklassens militanta organisationer, skriver författaren som själv kommer från England. Tendenserna är uppenbarligen likartade i hela västvärlden.
Efter att arbetarklassen organiserat sig hade vi en värld i balans. Ägarna var beroende av arbetarnas goda vilja lika mycket som arbetarna var beroende av de jobb som erbjöds av ägarna. Idag kan den ena sidan, men inte de andra, lämna förhandlingsbordet när den vill och flytta någon annanstans.
Ordning är något vi ofta har lärt oss representera trygghet, men är samtidigt ett uttryck för en maktordning i balans. Otrygghet föder oro och en känsla av kaos. Hur ska det gå med mitt barns skolgång? Vem ska ta hand om min gamla och dementa mamma? Vi hukar i skuggan av ett nytt och svårfångat maktinstrument. Dagens oordning vittnar antagligen om att det fortfarande utspelas en maktkamp på global nivå och vi har anledning till oro för vår framtid, eller som Zygmunt Bauman skriver: ”Flykt och kringgående, lätthet och flyktighet har ersatt tung och hotfull närvaro som den viktigaste makttekniken”.
Oron finns där men mentalt har vi inte ställt om oss till de nya maktstrukturerna. Det viktigaste verktyget för den nya ekonomiska politiken är maktens flykt från politiken. Manuel Castells, som skrivit Informationsåldern, har beskrivit det som en värld där makten flyter medan politiken förblir knuten till platsen – makten blir i allt högre grad global och exterritoriell medan alla etablerade politiska institutioner förblir territoriella.
Detta stillar knappast vår oro, tvärtom. Istället växer en känsla av att vi håller på att förlora greppet om nuet, tappar förtroendet för det politiska systemet och vår solidariska förmåga att skapa förändringar i samhället. Så beskriver Zygmunt Bauman framtidsutsikterna och för mig är det ett gastkramande framtidsperspektiv. Det gäller, skriver han, att komma över känslan att begreppen frihet och trygghet är oförenliga begrepp.
Vägen dit kan komma att visa sig vara lång. Arbetslösheten som vi lärde känna den under efterkrigstiden betraktade vi som ett tillfälligt avbrott, ofta en väntan på nästa konjunkturuppgång. Idag är läget annorlunda: de arbetslösa arbetare tillhör inte längre någon industriell reservarmé. Istället ökar klyftan mellan dem som har arbete och dem som inte har det. Skruvar man som Zygmunt Bauman argumentet ytterligare några varv, blir den fattiga delen av befolkningen dessutom värdelösa som konsumenter. Därifrån är steget inte långt till att betrakta dessa människor som annorlunda och tillsammans med empatin försvagas samhället som helhet.
Vi är tillbaka till ruta ett, hävdar han, där vi var för drygt hundra år sedan. Etik och förnuft sa då att det var rationellt att sörja för den industriella reservarméns välbefinnande. Men att idag hålla ”underklassen” under samhällets beskyddande vingar uppfattas alltmer som oförnuftigt. Resultatet blir att ett dödligt gift sprider sig i samhällskroppen.
Vi är mitt uppe i det nyliberala drömbygget. Vid sekelskiftet hade de 358 rikaste globala miljardärerna lika mycket tillgångar som världens fattigaste 2,3 miljarder! Man förstår att det globala kapitalet har ett aktivt intresse av stater som inte förmår påverka dess verksamhet. För att få ihop sina två världsbilder stat och kapital omfamnar främst borgerliga politiker tanken på att marknaden måste vara överordnad den enskilda staten – ju mer marknaden kan ta över av den offentliga verksamheten, desto bättre fungerar samhället. Därför blir det offentliga rummet alltmer privatiserat på bekostnad av det gemensamma.
Visst kan man bli uppgiven inför de ökande sociala klyftor som nu snabbt byggs upp. Det är inte bara de ekonomiska klyftan som måste minskas. Vi måste även förändras från individuell till kollektiv mentalitet, vilket kan visa sig vara nog så svårt. Zygmunt Bauman har inte så mycket att säga om de problem som behöver överbryggas för att åter kunna närma oss ett samhälle gör demokrati till ett meningsfullt begrepp.
Vägen dit är för Bauman kanske lite överraskande ett nytt fokus på nationalstaten, eller det han kallar för den existerande statskroppen. Makten måste åter fångas in under politisk kontroll. Dessutom måste dess medborgare återfå ”greppet om nuet”, vilket väl överensstämmer med demokratiskt inflytande: ”Det är av vår förmåga att lösa upp eller hugga av denna gordiska knut som republikens, medborgarskapets, demokratins och den mänskliga autonomins öde kommer att vara beroende inom överskådlig framtid”.
En första av flera gordiska knutar vi måste lösa är att överskrida nationalstatens begränsade möjligheter att agera i en globaliserad värld. De nyliberala ideologerna säger inget om samhällets behov. Allt som marknaden inte ser är de blinda inför. Som välfärdssamhället, tidigare ett nationellt projekt men som i allt högre grad pockar det på att bli globaliserat.
