[121104] Blaine Harden är journalist och författare, har arbetat för The Economist, Washington Post, The New York Times och Times Magazine. Hans rapport från Nordkoreas fångläger 14 bygger helt på samtal med den ende som lyckats rymma: Shin Dong-huyk.
Uppgifterna om det våld fångarna dagligen utsätts för är så uppseendeväckande att trovärdigheten behöver prövas. Vi kan då notera att det härom dagen flöt in en TT-notis: FN:s rapportör Marzuki Darusman anklagar Nordkorea för att ”skicka politiska fångar till läger där de utsätts för tvångsarbete och tortyr”. Nordkoreas svar: ”anklagelserna grundlösa och en produkt av USA:s och EU:s fientliga inställning”. Svaret innebär att om anklagelserna vore sanna, skulle förhållandena vara oacceptabla.
Harden tar själv upp frågan: kan man helt lita på Shin Dong-huyk ? Efter sin flykt har Shin utförligt intervjuats av bl a frigivna som tagit sig till Sydkorea. Den mest kände är An Myeong Chul som suttit i fyra arbetsläger men frigivits. Han får fram detaljer som visar att Shin suttit i den hårdaste typen av läger: ”totalt kontrollområde”. Även kroppen talar tydligt språk med sina ärr och det avhuggna högerfingret. Kim Tae Jin som är ordförande i Demokratinätverket mot Gulag i Nordkorea håller med.
Lägrens elstängsel går att se på Google Earth. Man kan i en vanlig hemdator hela tiden rekonstruera Shins flyktväg längs kusten genom hela Nordkorea, över kinesiska gränsen vid Musan.
Shin Dong-huyk är född i lägret. Fadern hamnade där för att två av hans bröder flydde under Koreakrigets kaos. Kim il Sung har gjort stor sak av begreppet blodsskuld – släktingar i sidled och tre generationer framåt får sona sina föräldrars brott. Fadern fick som belöning för flitigt tvångsarbete gifta sig med en kvinna vakterna utsåg, Shins mor. Hon planerade ett flyktförsök med sin äldre son 1996, Shin hörde talas om det och angav dem för nattvakten som han blivit lärd. Vakten tog dock åt sig äran för att stiga i graderna eller få mer mat. Shin togs till lägrets underjordiska tortyrcenter, hängdes i krokar i taket, brändes med eld så att rygghuden sveddes till blods och de variga såren inte läktes på månader. Till sist lyckades han bli trodd om att han angivit men då levde han knappt. När han förts upp till markytan efter ett halvår knuffades han till avrättningsfältet som brukligt var 3 – 4 gånger om året för att bevittna avrättningar. Framför honom och hans far hängdes nu modern och sköts brodern.
Shin har fått lära sig efter flykten 2005 att man bör ha varma känslor för sina föräldrar. Han berättar säkert sanningsenligt att han inte just kände något vid moderns hängning: de hade oftast bott på olika håll i lägret, konkurrerat om de små majs- och kålransonerna, hon slagit honom för att han i skriande hunger stulit av hennes ransoner. Brodern träffade han med års mellanrum. En medfånge i tortyrcentret blev till heltids sjukvårdare i cellen och berättade för honom om vad som fanns utanför lägret, det hade ju Shin ingen aning om. Det är istället denne medfånge han fått ett förtroendefullt förhållande till, den möjligen enda han kunde lita på i lägrets outhärdliga angiverisystem.
Också från flykten 2005 har han skuldtyngda minnen: en medfånge kom först till elstängslet och hans döda kropp bildade ett isolerande valv som Shin tog sig över och därmed som den hittills ende lyckades forcera stängslet.
Bokens stora tema är annars lägerhungern – kanske ungefär likvärdig med hungersnöderna utanför stängslet mitt i nittiotalet, men indragen i lägermoralen. En sexårig flicka ertappades med fem majskorn i fickan och slogs helt enkelt ihjäl inför sin förskoleklass. Man åt sommartid grillade råttor och insekter för att undvika svält och pellagra, den B-vitaminbrist många annars dog av.
Boken är skriven med all den medkänsla som är möjlig men den går liksom inte att ”recensera”. Den kan anmälas, med vånda. Läs själva och fördjupa er kunskap om hur ondskan kan sättas i system under skyl av fanatisk ideologitrohet.
