[121029] Mediadebatter kring religiös extremism, inte sällan en islamistisk sådan, har inte varit direkt ovanliga det senaste decenniet. Jag tror man kan säga att det, om inte började så åtminstone, tog rejäl fart efter skyskrapsdåden den 11:e september 2001. Vi har bland annat behandlat Muhammedteckningar i dansk tidning, vilkska rondelhundar, självmordsbombare både här och där och diverse slöjfrågor.
Vi har på senare tid även haft heta debatter kring andra former av rasism än den som drabbar muslimer; vi diskuterar Ruben Östlunds Play, om Tintin träffade på några negrer i Afrika, och nyligen hamnade sportsnubben Bo Hansson i hetluften efter att ha pratat om ”svartingar” på fotbollsplanen, och så vidare …
För ett antal år sedan läste jag en artikel som tog upp den rimligen mycket märkliga känsla som många unga så kallade invandrarkillar växer upp i/med; att den enda gång de figurerar i media är när någon sprungit och jagat (eller något ännu mycket värre) sin syster som varit på disko eller pratat med en svensk kille. Det borde vara väldigt lätt att känna sig utpekad, dömd, trots att man kanske inte ens har någon syrra.
Som man kan jag känna något liknande i det utan protester utbredda påståendet att vi män är överordnade kvinnor. Det måste upplevas som ytterst märkligt för många män. Män som inte har det minsta att säga till om på sitt arbete, som efter jobbet sliter häcken av sig för att ta sitt ansvar som familjefar, och som jämställd man lyssnar på och diskuterar med sin fru/sambo när frågorna rör barn och den egna relationen.
Stereotypen invandrarkille eller i dag kanske snarare mörklockig ung man blir lätt = muslim = misstänkt terrorist = bomber.
Mörklockige svenske författaren Jonas Hassen Khemiri berättade att han av en journalist fick frågan eller påståendet om att han verkar umgås med många kriminella. Njaa, kanske inte med kriminella, men med många mörkhåriga tänkte eller svarade Khemiri. Sedan skrev han den 120 sidor korta romanen Jag ringer mina bröder. Om Amor som vandrar omkring i staden efter att en bilbomb briserat. ”Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen är gripen. Ingen är misstänkt. Inte ännu. Men nu börjar det. Gör er redo.”
Romanens text utgörs av att Amor funderar och pratar med sig själv, och med några vänner i mobilen. Det är till stor del vardagsprat, men den känslomässiga kärnan ligger i att en bilbomb smällt av inne i city. Det låter mycket i Amors huvud, det mesta i dialogform. Vid vissa avsnitt berättar han vad han i stunden gör, medan varannan rad verkar komma från någon iakttagare/spanare i typiska gammaldags ”walkie-talkiesamtal”. Stundvis låter det som repliker ur Marguerite Duras film India Song; där någon pratar och kommenterar lite på distans, närmast utanför bild.
Ena stunden ringer han sina bröder och menar att de måste bete och klä sig så normalt som möjligt, allt för att inte väcka uppseende och därmed misstankar ”… förvandla er till osynlig gasform.” Nästa stund säger han:
”Glöm det jag sa. FUCK tystnad. FUCK osynlighet! Byt ut era anonyma kläder mot neonfärgade bastkjolar. Dekorera kroppen med glittrande julgranskulor. Smeta in ansiktet med självlysande färg.
Vissla i visselpipor, vråla hål i megafoner. Ockupera gallerior, gå längst fram i demonstrationer. Tatuera in `PK for life` i svarta gotiska bokstäver på magen. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.”
Ena stunden är han paranoiskt skräckslagen att bli sedd och åka fast, för att i nästa anmäla sig själv som den som ”gjorde det”. Jonas Hassen Khemiri vill diskutera om vem som är mest paranoid, den enskilde mörklockige, grupper av samma lockighet, eller samhället vi alla försöker leva i. Vem som i praktiken är mest paranoid? Det överlåter jag till var och en att själv avgöra.
