[121023] På kaféet Tomoka i hjärtat av Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, hänger en korsstygnsbroderad tavla med en blond kvinna och texten Har ni smakat vårt kaffe. Ordet kaffe är liksom utstansat i ett fält av röda korsstygn.
Att Addis Abebas mest kända kafé har svenska broderade tavlor på väggen och en kaffesort som heter Swedish Blend beror på att ägarens syster bor i Markaryd. Ett utslag av den långa traditionen svensk-etiopiska kontakter? Östra Afrika, det som nu är Eritrea och Etiopien var platsen för den förstasvenska utlandsmissionen, på 1860-talet. På det följde en rad svenskstödda barnhem, skolor och vidare en mängd biståndsåtaganden.
Hur ser det landet ut som de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibby åkte för att undersöka? Det land där de satt fängslade i 14 månader.
Här följer några bilder.
Tomoka är ständigt fyllt av turister och man får trycka in sig på en minimal bordsplats bland holländare, kineser och lokala gäster.
Annars finns det gott om kaféer i den här stan. Säkert var hundrade meter. Varför skulle det inte vara så i kaffets hemland? Men det är svårt att riktigt säga hur många. Addis Abeba för inte den statistiken och långt från alla gator är kartlagda. Det är förresten ett svenskt företag som fått i uppdrag att lantmäta hela den bullriga kullriga staden.
Här finns inte bara gott om kaféer, här finns mycket av det mesta. Stan är fylld av folk, blåa taxibilar, jakarandaträd, avgaser, fruktförsäljare, skoputsare, restauranger med italiensk mat, hål i gatorna, nybyggda skyskrapehotell, kor på väg till slakt, och en stor mängd tiggare. På Bole Road, en av stans bättre, där hastar välbeställda, unga, vackra kvinnor fram på höga klackar på väg mot ett spa eller en svalkande mango- och jordgubbsjuice. De får kryssa för att inte trampa på kvinnan som sitter på trottoaren ammande sitt spädbarn. Här finns ont om bussar, frisk luft, tysta miljöer och sociala insatser för miljoner fattiga.
Femtio mil och oändliga bergsmassiv norr om Addis Abeba ges en annan bild. En man på en sluttning. Han står invirad i sin gabay, traditionellt klädesplagg, har Gheraltamassivet som fond, och utgör en detalj i ett himmelskt scenario. Brunt, rött och blått går ihop i berg och himmel. Andra före mig har tyckt detsamma och förlagt sina heliga platser hit. Längs osynliga bergsstigar når man de många kyrkorna, de flesta mer än tusen år gamla. Etiopien har varit kristnat sen 300-talet. (Den svenska missionen gällde den lutherska kyrkan.)
– Det här, säger den unge guiden stolt, en student från trakten, det här är Etiopien.
Hans morfars fina gård har byggts om till en lodge som blivit alla expats och besökares främsta utflykts- och rekreationsmål. Själv går han i en av landets bästa skolor, trakten har flera bevattningsanläggningar och de flesta har råd med riktiga stenhus. För tre år sen byggdes mobilnätet ut och ett guideföretag har bildats som kan ta besökarna från lodgens 1700 meter över havet till 2200 för att besöka helgedomarna. Kyrkornas positioner gör det omöjligt för en normalt tränad europé att nå dit på egen fot. Inte minst är det svårt att värja sig för alla villiga bärare och ledsagare. Det relativa välståndet innebär inga fyllda bankkonton för gemene man och dricks från turister kan betyda grundplåten till riktiga telefoner. Inte såna fejkade souvenirer i sten som driftiga skolpojkar tillverkar och säljer jämte stenar som sägs vara fossil.
Femton mil österut, mot Eritrea, en ny bild. Inga bevattningsanläggningar, bönderna lever på marginalen, och många har lämnat sina hyddor och istället sökt sig till större byar i jakt på försörjning. Där har de regionala myndigheterna byggt bostäder med plåttak som alstrar ugnsvärme i de skugglösa sluttningarna.
Till marknaden i centralorten, staden Lalibela går bönderna med sina varor – sädesslaget tef till nationalrätten injera, kycklingar och grönsaker. Allt lastat på den egna ryggen eller på en åsna. Marknaden är på lördag och på fredag eftermiddag fylls vägarna av tillvandrande bönder. En sträcka på nio mil ena vägen är inte ovanligt.
Till Lalibela kommer turisterna för att besöka kyrkorna. Dessa uppvisar en byggnadskonst som inte står pyramiderna långt efter. Uthuggna direkt ur berget i två eller tre etager. Ett arbete som tros ha pågått i århundraden. Enligt sägnen byggdes de av Kung Lalibela som ville skapa ett Jerusalem i Etiopien, eftersom vägen till Palestina var stängd under de första århundradena av det muslimska väldet. Varje högtid invaderas den lilla stan av tiotusentals och åter tiotusentals pilgrimer.
Etiopien är det enda landet söder om Sahara som jämte Liberia undgick att bli en europeisk koloni. Visserligen var det under några år på 30-talet ockuperat av Italien under Mussolini men efter bara några år lyckades Etiopiens kejsare Haile Selassie med hjälp av brittiska styrkor återta landet. För det erhöll han hjältestatus inte bara i sitt hemland.
Stoltheten över landets historia är märkbar. Sägnen om att Haile Selassie skulle vara ättling i rakt nedstigande led till kung Salomon genom dennes förbindelse med en etiopisk drottning lever starkt i etiopernas medvetande. Den etiopiska ortodoxa kyrkans kristendom tryfferas av gammaltestamentliga myter. Att Moses ark med stentavlorna finns i en kyrka i en staden Axum i norra Etiopien uppfattas av många som en sanning.
Etiopien har en lång historia. (här levde också Lucy, den första människan. Här har inga vita européer varit herrar. Etiopien har också en lång historia av enorm fattigdom. Kejsar Haile Selassie omhuldad av hela västvärlden lade under sig ofattbara rikedomar medan han mörkade att hundratusentals människor på landsbygden dog av svält. Han, liksom hans företrädare hade för vana att stå på sitt palats balkong och slänga ut allmosor till de fattiga. När kejsaren avsattes i en kupp 1974 hade han en halv miljard amerikanska dollar på bankkonton i Schweiz och Storbritannien. Kuppmakarna försökte förmå honom att lämna tillbaka pengarna till det etiopiska folket, men han vägrade.
Han efterträddes av en regim som trots sina försök att helt förändra landet betedde sig på liknande sätt. Nya svältkatastrofer inträffade, nya förnekanden. Till slut hade de skapat ett skräckvälde, liknande Röda Khemerernas Kambodja.
Etiopien lyfter årligen en miljard euro i EU-bistånd. Regimen tog 2010 på sig ett ambitiöst program att lyfta landet ur fattigdom, bland annat med hjälp av dessa pengar. Det är en lång väg att gå.
Ett mål är att förbättra flickors och kvinnors situation. Idag är det få flickor som ens får avsluta grundskolan. Trots att lagen förbjuder förekommer ofta på landsbygden att flickor gifts de bort vid elva års ålder. Prostitutionen är utbredd. Könsstympning tillämpas regelmässigt i vissa regioner.
På Addis Abebas svettiga smutsiga gator är det tiggarna som märks först. Därefter de enorma byggprojekten. Rikedomen som bokstavligen breder ut sig. Byggboom är ett slitet uttryck. Skjulen där allt från galaklänningar till skonubb säljs rivs i snabb takt. Här skall ges plats för hotell och kontor med luftkonditionering. När Afrikanska unionen tyckte sig behöva ett mer representativt konferenscentrum gick de som vanligt till sin finansiär, Libyens nu störtade och dödade president Muammar Khadaffi. Men där blev det stopp. Obefogat lyx -och skrytbygge tyckte han. Då vände sig unionen till kinesiska investerare. Simsalabim, nu står en byggnad som ses över hela stan och som verkligen överträffar det mesta i lyx och komfort, säger de som varit där.
Till hotell Sheraton byggt av den saudiske affärsmannen Al-Amoudi med svenskanknytning (varit ägare till Preem bland annat) dras de utländska biståndsarbetarna. Sheraton toppade det tidigare lyxigaste hotellet Hilton med en ännu större bassäng. För inträdet motsvarande en halv månadslön för ett etiopiskt hembiträde får man njuta sköna bad och Medelhavskänsla bland blommande buskar.
Etiopien är ett land präglat och omgivet av konflikter. Eritrea är fiendeland, Somalia har tills nu styrts av en fienderegim, mellan och i Sudan och Sydsudan råder oavbrutet oroligheter. Från olika håll kan Etiopien infiltreras och regimen angripas. Ett fattigt land är sårbart. Den etiopiska regimen har satt politisk stabilitet före allt annat. Att gripa och fängsla oppositionella är regimens metod för att behålla stabiliteten.
Den 8 september gick Etiopien in i 2005. (Ja, Etiopien har en egen tideräkning, det gäller även klockdygnet.) En ny ledning har tagit vid, eftersom den förre premiärministern avlidit. För första gången på mer än sjuttio år är det en ledning som inte tagit makten genom en kupp och inte heller fått makten i arv.
Hur kommer det att prägla framtiden? När kommer de unga prostituerade flickorna på Bole och EU Road att istället gå till skolan, och när kommer skoputsarpojkarna att välja utbildning före de små nödvändiga inkomsterna, och när får regimen bukt med torkans svältkatastrofer? Och vad händer med de politiska fångar som inte blev benådade nyåret 2005? Vad kan EU åstadkomma med sin miljon?
På Tomoka kafé lär livet gå på som vanligt på det nya året, med nya busslaster av kaffetörstande kineser och holländare. Och en ständig ström lokala gäster.
