[121022] Det är märkligt att vi svenskar i allmänhet förstår så lite av det som händer i USA. Det är mindre märkligt att vi trots det tror att vi förstår det som sker.
Det första påståendet är slutsatsen jag drar efter att ha läst tre nya böcker om USA – Peter Kadhammars Route 66, Mikael Törnwalls USA vid ett vägskäl och Kent Wernes Amerikansk höst.
I ärlighetens namn var det också min utgångshypotes. Det vill säga, jag utgick från att jag själv tillhörde de som visste och förstod tillräckligt när jag började läsa.
Så var det inte.
Det andra påståendet bygger på mitt intresse för USA och mina erfarenheter som journalist.
Journalistikens normalt korta form och snabba tempo gör sig illa för analyser och djupare resonemang. Samtidigt finns det en sorts överenskommelse i Sverige av att vi förstår USA. Jag tror att denna överenskommelse i grunden bygger på att vi är en i kulturell bemärkelse frivilligt ockuperad delstat. Inget annat land i Europa är så präglat av den amerikanska populärkulturen som Sverige.
Så media lägger fragment till fragment i en berättelse som vi tror oss förstå men där de flesta av oss blir svaret skyldig om man skrapar på ytan.
Hur förstår man till exempel det politiska systemet och de olika utspelen i ett land som har två stora partier som inte ens beter sig som partier? Hur förstår man ett land som befolkas och bitvis domineras av Tea Party-rörelsen och av religiösa väckelserörelser där den religiösa framtoningen helt verkar sakna omtanke om de svagare i samhället samtidigt som det är eller har varit världens ledande land inom vetenskap, utbildning och teknisk innovation? Hur förstår man ett land där stora delar av arbetarklassen röstar på det som vi allmänt uppfattar som ”högern”, tvärt emot vad svenska arbetare i allmänhet har röstat historiskt? Och hur förstår man politikens villkor i ett land där de som mest behöver det i stora mängder röstar emot det som gynnar dem mest?
Ja hur?
Man söker sig till böckerna, till de långa berättelserna och/eller analyserna som sådana historier kräver.
Bokutgivning är i sina bästa stunder trendspaning, ett sökande efter förklaringar till det som har hänt, händer eller är på väg att hända.
2012 är det presidentval i USA och det är självklart att det ska komma ut många böcker på svenska inför valet. Och det gör det. Men det är värt att notera vilka som ger ut vad.
Det är inte de stora förlagen, Bonniers och Norstedts, som känt sig kallade, det är i första hand de mindre förlagen Atlas, Leopard och Ordfront.
Hösten 2012 ger de tre ut var sin titel som har förtvivlan som gemensamt anslag. Författarnas förtvivlan över utvecklingen i USA präglar deras böcker men på lite olika sätt. Alla berättar de om ett USA där klassklyftorna är historiskt vida och där ojämlikheten, i svenska ögon, är rasande drastisk i sina uttryck.
Peter Kadhammar och Kent Werne speglar det i sina titlar. Kadhammars Route 66, med undertexten Och den amerikanska drömmen, är en klassisk reportageresa i John Steinbecks fotspår. Kadhammar har boken Vredens druvor som reselektyr och referens när han reser från Oklahoma till Californien.
Det är en enkel struktur men det innebär begränsningar som gör boken till den minst intressanta av de tre jag nämner ovan.
Peter Kadhammar intervjuar dem han träffar längs vägen. Det är en konkret studie i fattigdom och förtvivlan. Vi möter människoöden i hopplöshetens tecken.
Det är klassisk Kadhammar med jaget som en viktig medaktör, som referens för alla reflektioner. Den beläste kan höra ekot från andra klassiska journalister, både amerikanska som svenska. Problemet är att bilden blir alltför grund trots sin svärta.
Vi har hört och läst de här historierna ganska länge nu. De gör sig bra i tv och dyker därför upp där med jämna mellanrum, i de fragmentariska rapporterna.
Och Peter Kadhammar verkar själv inse att det krävs något mer. Han smyger in ett par avstickare till New York något år tidigare för att få med den ekonomiska krisen inifrån dess epicentrum, han ger oss också några nedslag från den egna hjärtoperationen.
Men det räcker ändå inte för mig. Inte för att det inte är bra, det är bra, men för att formatet – sättet att avgränsa och berätta historien på – inte ger oss en större förståelse för vad det är vi får veta.
Hade jag bara läst Peter Kadhammars bok är det möjligt att jag inte varit så kritisk. Kadhammars metod gör sig bäst när han rapporterar från områden och händelser där vi inte får eller har fått tillgång till andra rapporter, annan kunskap. Men från en miljö där vi ständigt matas med nya bilder är det svårt att nöja sig med Route 66.
På ett område kan man jämföra Kent Wernes bok Amerikansk höst med Peter Kadhammars Route 66.
Också Kent Werne åker runt och gör intervjuer med människor i USA. Men där Kadhammar tar dem som ställer upp längs vägen, letar Werne upp dem som bäst förklarar de skeenden han vill belysa. Faran med ett sådant beteende är att man som läsare kan fundera på om bilden blir alltför riggad.
Kent Werne undgår en sådan kritik. Boken präglas av god journalistik insikt och grundläggande research. Likt Kadhammar rör han sig bland vad vi normalt skulle uppfatta som människor i samhällets utkant. Likt Kadhammar visar han att denna utkant numera är en del av dess kärna.
Men Amerikansk höst är en berättelse om de vidare sammanhangen. Varför ser det ut som det gör och i vems intresse skedde det? Och hur ska man förstå den politiska utvecklingen sedan krisen 2007?
Från ett USA där Obama vinner presidentvalet 2008 på löften om ett mer jämlikt och socialt rättvisare samhälle till en politisk dagordning som sedan 2010 mest handlar om nedskärningar, besparingar och individuell frihet. Och en ständigt växande ojämlikhet som nått historiska höjder.
Det är Amerikansk höst förtjänst att den tar oss in i den berättelsen och hjälper oss att bättre förstå den komplexa bild som är dagens USA.
Till bokens mindre bra sidor hör att författaren emellanåt, med betoning på emellanåt för det sker inte genomgående, skriver på ett sätt som stör åtminstone mig. Där finns upprepningar och övertydliga resonemang, lite för många adjektiv och slarviga ordval som alla, åtminstone i min tolkning, ger uttryck för samma sak. Kent Werne är, för att använda ett amerikanskt uttryck, ”on a mission from God”. Han vill så väl att jag ska förstå vad det handlar om att han inte litar på sin egen text, på sina egna fakta, sina egna berättelser.
Han måste påminna mig, och sig själv(?), om hur jävligt livet kan vara.
Därför skriver han meningar som ”Fler väntar i skugglandet i vad som utvecklats till en limbo utan skönjbart slut, en process som sänker ekonomin, sabbar livsprojekt och dumpar människors förtroende för samhället grundläggande institutioner…”
Det är möjligt att det är en slutsats som fungerar men inte på mig. Jag kan dra den slutsatsen själv av det han skriver innan. Om jag vill det.
Sedan kan han falla lite för det klassiska misstaget i journalistiken – han berättar när han kan visa.
När han ska summera texten som handlar om hur fattiga invandrare blir blåsta av bankerna i den stora bolånespekulationen som utlöste krisen 2007 så skriver han ”…- inte bara för att de hade lägre inkomster, utan lika mycket för att man såg en chans att blåsa dem, pracka på dem skräplån i fin förpackning.”
En helt onödig skrivning då han faktiskt hade visat det högst konkret tidigare i boken. Här fungerar det mer som en onödig påminnelse om att vad jag ska fatta.
Jag gjorde det, innan.
De språkliga och stilmässiga invändningarna till trots är boken ett måste för den som vill förstå vad som händer i USA just nu.
Vill man få en ännu bredare, eller kanske djupare förståelse, så ska man dessutom läsa DI-journalisten Mikael Törnwalls bok USA vid ett vägskäl. Även här finns en del invändningar och reflektioner som inte gör läsningen klockren men tillsammans ger de två böckerna en utomordentlig bild av USA 2012. Hur det fungerar och hur landet hamnade där det hamnade.
Mikael Törnwall, som var Dagens Industris korrespondent i landet mellan 2007 och 2011 har den uttalade målsättningen att förklara hur USA:s komplicerade politiska system fungerar.
Han gör det väl. Likt Kadhammar och Werne har han rest landet runt och intervjuat olika människor. Han refererar ofta till människor han mött och frågor han skrivit om under sina resor för DI:s räkning. Det ger berättelsen ett lätt anslag samtidigt som han berättar om systemet och vilka uttryck den politiska kampen har tagit sig under senare år.
Det är den mest informativa boken av de tre för den som till exempel vill förstå de politiska partierna i USA och vad de egentligen står för, vad Tea Party-rörelsen egentligen är och hur det politiska spelets regler och möjligheter ser ut. Samtidigt är det den mest fragmentariska då den spänner över ett massivt område och kapitel för kapitel, avsnitt för avsnitt går igenom de olika delarna av USA:s politiska system.
Men läser man dessutom Kent Werne så ser man hur de två journalisterna bitvis rör sig i samma miljö och runt samma frågor men hur de plockar hem delvis olika saker och berättar delvis olika historier. Lägger man dem ovanpå varandra blir ett plus ett tre.
Men det finns en viktig invändning mot Törnwalls bok, också den språklig.
Det är sällan jag sett så dåligt redigerade sidor som de första 29 i Törnwalls bok.
Om det beror på förlaget eller författaren ska jag låta vara osagt och det märkliga är att från sidan 30 och framåt försvinner de flesta tokigheterna.
Det handlar om ordval, valörer, felaktiga val av prepositioner, felaktig meningsuppbyggnad, missar i översättningar och delvis dålig redigering. Mycket hänför åtminstone jag till dagstidningsjournalistikens ibland vårdslösa generaliseringar. Men den stilarten borde en redaktör kunnat rensa i utan att plocka bort journalistens egen röst.
Meningen som inleder kapitel 1: ”En resa från Sverige till USA måste börja i New York.” kan man skratta åt. Som läsare förstår man så småningom dess innebörd men man tappar garanterat tråden för en stund.
Men det övriga? Inte acceptabelt. Snudd på pengarna tillbaka. Men försök ta er igenom dessa sidor, boken och författaren är värd det.
