[121022] 
I fredags begick Stadsteatern premiär på Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar och därmed har fru teaterchefskan inga bekymmer för Studions ekonomi under kommande halva spelår (förmodligen hela om hon så skulle önska.) Fast det känns inte som någon sport, att förevisa två publikfavoriter som Gerd Hegnell och Sven Wollter i ett timslångt kärleksmöte.
Nu invänder vän av ordning att pjäsen enligt förljudande ska handla om två äldre människor som är i färd med att fira sin skilsmässa, vilket de förvisso gör med sådan teatralisk ekvivalens att undertexten upplevdes som kärlek. Och från publikens sida kändes uppskattande värme strömma mot scenen.
Gerd Hegnell och inte minst Sven Wollter tillhör den där upproriska skådespelargenerationen som var anledningen till att Göteborgs Stadsteater fick heta Pekingoperan och publiken sa upp sina abonnemang och det till slut krävdes att Göran Johansson grep rodret med sin valkiga näve och satte skutan på grund igen.
Nu står de där på scenen igen dessa älskade gamlimgar från förr, studierektorn och hans fru, redo att förföra oss med assistans den här gången av fru Lugn från akademien. Och det är klart att det blir utsålt i flera månader framåt.
Visst fins det en hel del poesi i texten men mycket billigt slarv också. Pjäsen är ett tillfällighetsstycke. Ett sånt som förr skrevs för att fira kungabröllop och andra lyckliga tilldragelser. Men teatervännerna erbjuds inte mycket tuggmotstånd. Var det det här ni stred om, frestas man ropa till Carl-Otto Evers när han som kvällens regissör tar emot sin välförtjänta blomsterkvast?
/Åke S Pettersson
När Gerd Hegnell och Sven Wollter spelar Rut och Ragnar på Studion kan man först tro att Karin Mannheimers pensionärspjäser från Stora Scenen flyttat upp på vinden. Vi får möta ett rörande gammalt par som inleder kvällen med en omfamning. Och sedan levererar de vitsiga repliker med charm och glimten i ögat. Och börjar minnas det levda livet, som minsann inte varit en dans på rosor.
Men här är texten skriven av Kristina Lugn. Och plötsligt är det något som inte stämmer. Efter ännu en stund stämmer ingenting alls…
Det rara gamla paret firar nämligen att de äntligen skall skilja sig. De lämnar skilsmässolöften till varandra: ”Lovar du, Rut, att lämna mig, Ragnar, ifred, tills döden skiljer mig från mig själv…”
Det är fyndigt. Varje replik är full av poänger. Eller: varje replik är till för att leverera en poäng. Vi i publiken myser och skrattar. Men efter sisådär en halvtimme blir jag alldeles matt av alla poänger, och det verkar faktiskt som om de två på scenen också börjar bli det…
När en timme och tio minuter utan paus har gått är pjäsen slut, och då förstår publiken att den egentligen är tragisk. Och att den bara handlar om besvikelse, ensamhet och död.
Egentligen är de två åldringarna inte gulliga alls. De säger fruktansvärda saker till varandra. Som om deras trettioåriga äktenskap inte har haft en enda försonande detalj att minnas… Inte ens materiellt: Sven Wollter vill hela tiden dela deras gamla bohag genom att såga sönder det…
Rut och Ragnar är alltså inte alls någon sådan där nostalgisk-realistisk-humoristisk-känslosam-tröstande pjäs om pensionärer i Göteborg!.
Nej – detta är nattsvart absurd och poetisk teater.
Men på något vis är det som om Göteborgsuppsättningen inte riktigt vill gå med på det. Skådespelarna tacklar förvirringen genom att nästan spela senila. Så blir det ett slags realism. Fast av texten framgår att dessa uppgivna, stapplande åldringar ännu inte ens är pensionärer! Båda jobbar fortfarande på samma skola – han som studierektor och hon som textilslöjdlärarinna. Hur i all sin dar kan de klara av det??
Jag skulle önskat de båda skådespelarna en annan pjäs. Och mig också.
/Kajsa Öberg Lindsten
