[121108] 
För ett antal veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys.
Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.
Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.
Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.
I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinstdrivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.
Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.
Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.
”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.
Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.
Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.
Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.
I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet. Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.
Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet? Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?
DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!
Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.
Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.
