[121007] Cilla Naumanns tolfte bok Springa med åror är en svidande och bitvis svindlande vacker romantext om livets tvungna vemod med sina förluster, om två tonårsväninnors uppvaknande till moderskapets paradoxala styrka även utan mannen.
Och om en djup, djup klassupplevelse av fritidsborgarnas helt stilla våld på den bondekultur huvudpersonen Monika kommer från i det halländska kustlandskapet.
Språket är exakt, kort och ofta fyllt av små retoriska upprepningar som ger en förtätad lyrisk stämning. Naturen, årstiderna och deras ljud, ljus och dofter är ständigt närvarande i Monikas inre monolog, som uttryck för hennes ambivalenta tillhörighet till bondesamhället. Lagårdens dyngdofter äcklar henne och hon söker ett annat yrke än den tidigt ensamme fadern tog för givet. Men väderskiftningar sätter sig ständigt i henne och den sociala lojaliteten med fadern är för alltid obruten; sina rötter förnekar hon aldrig.
Det sker pendlingar mellan tre tidsskikt: flickorna som fjortisförälskade bästisar, deras unga moderskap och en dramatik kring sonen Lasse Halland Sten som ung vuxen.
Måste det vara en dramatisk kulmen, rentav med anlagd eldsvåda, i varenda roman för att nu spänningsgenren är så aktuell? Man tänker på En flykting korsar sitt spåroch därmed på Lars Anderssons Brandlyra: en formlig explosion av action framemot slutet, i en text som annars bygger på psykologiskt inkännande och reflektion. Detta är min tveksamhet – mot det uppenbart sinnligt självupplevda ställs en fiktiv katastrof som får mycket snabbare puls och bryter med det eftersinnande språket i hela övriga texten. Som att två texter ställs mot varann utan att riktigt fungera ihop.
Men i stort är det en text som griper tag om sin läsare och överför sitt mycket starka vemod. Monikas styrka i moderskapet förs tillbaka på en rent litterär upplevelse hennes alltid saknade mor haft: Edit Södergrans.
Jag har krafter. Jag fruktar ingenting
Ljus är himlen för mig.
Går världen under – jag går icke under.
Dessa rader isolerade förmår ju inte skapa den laddning de måste ha haft för modern när hon läste hela Södergrans högstämda, expansiva expressionism. Här blir det retoriskt i överkant; bara dessa rader återkommer som ett mantra för dottern. Det antyds en gemenskap i det litterära som trotsar moderns tidiga död. Detta kan också förklara att dottern blir bibliotekarie. Men litteraturens betydelse hade kunnat bli ett fjärde tema, som gjort actiondramatik överflödig. Vi tar åtminstone hela Södergrans dikt Ljusfälten:
Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under –
jag går icke under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träden fram ur det gåtfulla ljusfält !
Oböjlig väntar min kraft.
