[121001] 
I Nikolai Groznis roman Wunderkind hamnar vi på en skola för begåvade, när kommunistregimen fortfarande med okänslig järnhand styrde livet för Bulgariens invånare, och mot slutet nere i katakomberna bland stadens ”utslagna” individer under gatorna i Sofia.
Att leva i en kommunistdiktatur är rimligen ytterligt svårt att föreställa sig för oss som lever i Sverige, trots att en del anser att sossar och folkhem är någonting besläktat.
När statsapparaten impregnerar hela ens liv, tänkande och känslor, relationer och karriärs- eller yrkesval/möjligheter.
Konstantin är femton år, en tonåring som andra tonåringar. Han vill leva och frigöra sig från föräldragenerationens begränsningar, som varje ungdom, han röker och dricker och är nyfiken på tjejer. Men mitt i Bulgariens Sovjetstyrda samhälle, där kollektivismen är ledordet, går han på en elitistisk skola för begåvade elever. Konstantin skall bli klassiskt pianist och tränar så gott som hela tiden, när han inte blir avbruten av det för honom och många andra på skolan ointressanta i att också plugga matematik, geografi och annat. Han är en sunt obstinat kille som vägrar inlåta sig i vuxenöverhetens ledband, men det skapar naturligtvis problem för honom. Det är ju alltid lättare att bara följa en ledare, att anta flockmentaliteten, att smälta in i den ”grå massan”. Han ”protesterar” mot systemet bland annat genom att skita i läxorna, komma för sent till lektioner eller inte dyka upp alls. Hellre då sitta med någon flicka och röka eller spela piano i något litet repetitionsrum.
Skildringen från skolan får mig stundvis att göra kopplingar till Peter Schaffers pjäs och Milos Formans film om Mozart i Amadeus, eller varför inte till filmen Fame. Om unga studenter som inte enbart är begåvade och ambitiösa utan även är just unga människor med alla andra behov de också kan ha, där disciplin bara är en del av livet.
Nikolai Grozni, född i Sofia 1973, var själv ett ”underbarn” och studerade klassiskt piano från fyra års ålder. Redan som tioåring vann han sina första tävlingar också internationellt. Så han är väl grundad i sin historia om Konstantin och hans kompisar, hans ovänner och lärare, här ofta belagda med öknamn som Ugglan, Korpen eller Råttansiktet. Han skriver som han antagligen spelade piano; flyhänt och ekvilibristiskt, orden och meningarna blir till de trioler och kvintoler och arpeggion Konstantin imponerar med på pianot. Det är bokförlaget 2244 som publicerar Wunderkind i Niclas Hvals läckert musikaliska översättning, det är länge en fröjd att läsa det vindlande snygga språket. Det blir många beskrivande analyser av musiken eleverna ägnar sina timmar åt, men även om man är intresserad av klassisk musik känns det som att det ibland kan bli lite för mycket av den varan.
Efterhand upplever jag det tråkigt nog som om något avstannar. Jag märker att jag inte gjort några anteckningar på kanske fyrtio femtio sidor. Scen läggs på scen av sådant eller liknande det som vi tidigare tagit del av. Grozni är knappast någon subtil samhällskritiker, han svingar storsläggan mest hela tiden
”Kommunistsvinen ägde våra liv, de ägde våra händer och fingrar, vår begåvning, de ägde våra barndomar och våra huvuden som de aldrig slutade proppa fulla med ockulta besvärjelser och slogans som bebådade den överlägsna samhällsordningens gryning.”
Visserligen inga känslor svåra att förstå, men lite tjatigt i mina öron när samma ilska och invektiv används i beskrivningarna av alla dessa ”dvärgar” och ”robotar”, av alla människor som låter sig styras av insnöade regler och lagar, som inte verkligen lever utan blint mest går på någon slags autopilot. Det är synd när det på så många vis är stark och underhållande litteratur, för visst finns där också en hel del humor. Närmast rena farsen i avsnittet när Konstantin flyr från det sjukhus han blivit inlagd på efter att ha hävt i sig två flaskor rakia. Hans flickvän har blivit relegerad och begått självmord.
Det blir en märklig paradox med det individuella- och elitistiska perspektiv skolan har, när samhället ständigt predikar kollektivitetens överlägsenhet, att allt är och görs till folkets fromma. Men de flesta lärare på skolan verkar ärligt talat vara nöjda om studenterna blir likt opersonliga kapplöpningshästar, och inte får chans att utveckla sin särart. I den grå kommunismen får man inte ens som musiker sticka ut, eller att tolka musiken utifrån sig själv. Det räcker att spela tonerna i rätt tempi och ”objektiva” känsloläge.
Konstantin är en av de mest begåvade pianisterna, och som sådan får han en del privilegier. Men han kan lätt få en ton av arrogans i sitt sätt att se på andra elever ”Att se medelmåttan frodas på ett ställe där det fulländade var normen var alltså inte bara stötande, det var rena tortyren.” Samtidigt med denna arroganta hållning anser han sig vara alltför feg för att göra det han vet att han borde, bland annat att tydligare gå emot likriktningen och stå upp för dem som i likhet med flickvännen Irina blir fockade från skolan.
I ett hårt reglerat samhälle blir det viktigt att finna andningshål. För Konstantin, som inte har någon vidare kontakt med sina föräldrar och sällan har pengar till annat än cigaretter och kaffe, är musiken ofantligt betydelsefull. Det är genom den han kan fly verkligheten, men också där en framtida karriär som musiker kan ge honom fördelar och förmåner människor med ”vanliga” arbeten inte kan få. Att spela med andra, att få resa utomlands för konserter, se världen utanför järnridån ”Jag hade fått för mig att om jag bara kunde fortsätta spela, fortsätta testa eterns gränser, skulle alla jordiska bojor till sist falla bort och jag skulle komma ut på andra sidan som en okroppslig existens, som ett musikens och ljusets barn.”
Milan Kundera har någonstans sagt att folks sexliv är en av få saker som en stat inte kan kontrollera, kanske var det därför ofta så mycket sex i hans böcker. Grozni får Konstantin att undra över varför han inte vet mer om Irinas privata liv, det utanför skolans värld, och varför han själv inte berättat mer om sig inför henne
”Kanske var våra inre liv det enda som inte hade förstatligats och därför vaktade vi dem maniskt, vi dolde dem till och med för våra kärlekspartners ögon. Vi gömde undan våra privata demoner i själens mörkaste vrår.”
Även Konstantin blir till slut relegerad, alla hans ”hyss” och provokationer kan inte hur länge som helst få passera utan åtgärd. Plötsligt är han absolut ensam. Han träffar så småningom Johnny som tar honom med hem till sig; till Sofias underjord. I Katakomberna under staden lever han i tio månader, månader som blir som en sanatorievistelse för honom. Jag vet inte om hans tid där nere skall läsas symboliskt på något sätt, men lika plötsligt som han inträdde där kom han åter upp i stadens ljus.
Och något hade hänt. Det var som en krigszon, omkullvälta bilar brann, bussar och spårvagnar stod stilla på gatan, några poeter och konstnärer hungerstrejkar och musiker står i ett gathörn och spelar jazz.
Det är den 27:e november 1989 och man börjar ana att Berlinmuren har eller är på väg att falla också i Sofia.
