[120924] På 50-talet sa man skämtsamt att pessimister lärde sig kinesiska medan optimister lärde sig ryska. Där någonstans börjar pjäsen Mittens rike, glada svenskar välkomnar leende kineser som lovar att föra kapitalismen till ett segerrikt slut. Lekfullt, skojfriskt, samtidigt förbryllande. Att tidevarv följer på varandra är varken överraskande eller gåtfullt.
Det finns ingen rollista och skådespelarna växlar i olika uppgifter. Sex kineser presenteras I det tryckta programmet med bilder och korta biografier utan att detta gör oss särskilt mycket klokare. På scenen är de vackra och fulla av uttryck, men vad vill de säja?
Det som jag tyckte bäst om i föreställningen var den spanska scenografen Alex Tarragüel Rubios dekor, ljuslådor, vita skärmar som kunde ställas i dekorativa formationer, suggestive utan att vara påträngande.
/Åke S Pettersson
Mittens rike är en svårfångad bagatell. En kort liten pjäs med många på scenen, som spelas under en massa små röda, kinesiska lyktor.
Den handlar om Göteborg – om ett halvdussin förvirrade göteborgare, som i munnen på varandra spekulerar om den samhälleliga, globala och ekonomiska utveckling som skett, och försöker acceptera den och anpassa sig till den.
Plötsligt invaderas scenen av ett halvdussin kineser. Vänliga och smakfullt klädda ser de sig intresserat omkring. De motas bort av en scenarbetare. Men innan de går vänder de sig till oss i publiken, och säger en massa på kinesiska… Och snart är de tillbaka igen – nu har de övergett betraktarrollen, och istället är det de som självsäkert styr och bestämmer över göteborgarna.
Göteborgarna slutar spekulera om utvecklingen, och blir istället helt och hållet upptagna av att försöka vara sina nya makthavare till lags – de bjuder på kaffe, och uppför en björnlikt klumpig variant av ”pekingopera”. Kineserna tittar med viss avsmak på kaffet i muggarna, och betraktar häpet och skeptiskt den göteborgska ”pekingoperan”. Genom tolk talar de sedan om för svenskarna att de måste lära sig att arbeta – ”vi kan kalla det arbetslinjen”. Längre arbetstider och hårdare takt är det som gäller, och en lön som inte räcker till mat i de fina kinesiska affärerna. Och svenska kreditkort accepteras inte… Så det blir till att gå och handla billig mat hos ”svensken på hörnet”…
Tillslut blir en svensk förbannad, och skriver på väggen: ”Gult är fult!”
Jag förstår att hela pjäsen är skämtsamt menad, men ibland får jag nästan för mig att den skulle kunna vara ett slags grund och grumlig kritik av ”att utlänningar från en annan kultur kommer hit och bestämmer”…
Den allvarligt menade kritik mot kapitalistisk globalism som eventuellt finns är inbäddad i röda lyktor och godmodiga göteborgsskämt.
Att spela idédriven dramatik är kanske inte helt lätt. Särskilt om man vill undvika att provocera. Eller: vill man kanske provocera?? Jo, jag blir nog lite provocerad, trots allt. Främst av att jag inte tycker att föreställningen framför något tydligt budskap.
Vad vill den mig egentligen?
Eller vill den kanske inget särskilt?
Nöjer den sig kanske med att vara blott och bart en bagatell?
Korta stunder blir den trots allt riktigt elegant, eller till och med underhållande: när göteborgarna taktfast tågar fram och tillbaka över scenen och skanderar om att svenska kreditkort inte accepteras… Och visst känns det gött att titta på alla de små röda lyktorna, som hänger ända in över salongen… Och de smarta vita kuberna, som utgör scenografin.
/Kajsa Öberg Lindsten
