[120919] Karl-Johan Karlsson har skrivit en bok om sin vän Herman Wicksell, ett fingerat namn. Boken har en undertitel: En sann historia. Herman är inte som alla andra, nä, han har en bipolär diagnos. Ja, han är det vad man ändå i dag fortfarande hellre kallar det, manodepressiv. Är man bipolär så pendlar ens humör från att vara depressiv till ibland helt maniska höjder med möjliga psykoser.
Bipolära behandlas oftast med stabilisatorer för att jämna ut humöret. För en del funkar medicinerna så bra att de kan leva ett normalt liv. För andra fungerar de inte eller så gör medicinerna patienten viljelös och apatisk och så vill inte många leva sina liv. Det finns patienter som vägrar att äta medicinerna, vissa för att de blir viljelösa och apatiska och andra för att de helt enkelt vill behålla sitt stormiga humör.
Man Herman då? Han lider av ganska svåra tvångstankar, bland annat är han väldigt försiktig med maten. Han kontrollerar alltid om förpackningen innehåller det den lovat. Titeln på boken är hämtad från en scen då Herman bara får tolv stycken kanelgifflar i en påse, de borde vara runt fjorton. En av kanelgifflarna är dessutom, som skrivet ”misstänkt liten”. Så han skriver till tillverkaren och klagar. Och detta händer ofta, det att han skriver till olika tillverkare om misstänkta saker.
När det blir vulkanutbrott på Island är han rädd för det svavelregn det skrivs om och då bombarderar han i stället SMHI med frågor. Ibland är fobierna så svåra att det blir krångligt för honom att leva ett normalt liv.
Men mellan varven så lever Herman vad som i alla fall utåt sett verkar vara ett normalt liv. Han jobbar som lärarvikarie och bor i en egen lägenhet. Lyckan har inga gränser när han kommer in på en ettårig skådespelarutbildning Göteborg. Han bor i Alingsås och tänker sig pendla in till Göteborg. Då händer det som oftast händer när han blir stressad, han går upp i en mani och klarar inte av att fullfölja utbildningen. Det är manierna och psykoserna som förstör Hermans liv. Och det är liksom till slut få som orkar med honom, bokens författare är väl en av de få. Herman får även två chanser till att fullfölja sin utbildning i Göteborg men han klarar inte av det.
Det är en sorglig historia om än vissa händelser är dråpliga på gränsen till roliga. Det är lätt att skratta när man inte själv är Herman som sakta men säkert förstör sitt liv genom att göra sig omöjlig bland kompisar, missköta jobb och utbildningar och hitta på tokigheter när han är i manisk psykos. Även om folk vet att han har en diagnos så förlåter de honom inte till slut, få orkar med honom.
Varför blir jag då så ledsen? Jo, jag har sett bipolaritet på nära håll och det är verkligen ingen pick-nick. Det är den farligaste psykiska diagnosen om man ser till antal dödsfall. Många självmord begås av manodepressiva personer. Men så illa som det ibland går för Herman behöver det inte alltid göra. Många har släkt och vänner som ställer upp och förstår även de tråkiga episoderna av sjukdomen. Efter att ha hittat rätt medicinering går det oftast att gå vidare med livet. Mina bipolära kompisar studerar och kommer med största sannolikhet jobba i framtiden. Skaffa barn och villa. Kanske måste de någon gång besöka sjukhuset, stanna några nätter, men bara ett litet tag tills allt funkar igen.
En misstänkt liten kanelgiffel är en fin liten historia om Herman och hans vän författaren. Det går nog både att känna igen sig som manodepressiv och anhörig, boken beskriver väl det förlopp sjukdomen kan ha. Jag önskar mer litteratur som den här, om psykisk ohälsa. Riv tabuna med levande berättelser från verkliga livet. Heja Herman!
