[120919] När jag slår mig ner vid datorn för att skriva den här recensionen börjar jag med att kolla de stora tidningarnas hemsidor. Det visar sig att i Dagens Nyheter finns en lång intervju med Nina Björk.
Tidningen har kostat på sig att skicka ner sin reporter Lasse Granestrand till Lund där Nina Björk bor för en riktig hemma-hosare. Det är inte utan sin ironi. I sin bok Lyckliga i alla sina dagar använder Nina Björk ofta just Dagens Nyheters presentation av det samhälleliga och politiska tillståndet som exempel på en i grunden osjälvständig, systemtrogen och systembekräftande journalistik.
Boken vänder sig mot det som lite allmänt kan kallas tillväxtsamhället, där en kapitalistisk samhällsordning dominerar inte bara det ekonomiska livet utan också alla andra samhällsområden liksom sociala och mellanmänskliga relationer. Nina Björk är en vass skribent och lärd kritiker, hon doktorerade 2008 med den idékritiska avhandlingen Fria själar, individ och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson och några år tidigare kom hennes Under det rosa täcket som för många unga kvinnor blev närmast en väckelseskrift genom sin uppgörelse med essentialistiska föreställningar om kvinnor och kvinnlighet.
Lyckliga i alla sina dagar är i bästa mening essäistisk, den griper över stora områden, den är fri i formen och associativt rörlig i framställningen och med en omfattande referensapparat som elegant arbetats in i texten utan att tynga den – och då är ändå tre av de mest citerade Karl Marx, André Gorz och Zygmunt Bauman. Utgångspunkten är en analys av den konservativa världsbilden i Disneys filmer, någonstans ska man ju börja, och varje följande kapitel har sedan egna utgångspunkter i vilka den kritiska blicken tar fäste för att snabbt fördjupa resonemangen kring hur värde definieras i samhället i dag. Det kan vara en mammatidning som utger sig för att komma med ett helt nytt tilltal, ”utan pekpinnar”, men där hela innehållet formar sig till en gigantisk pekpinne som visar en enda grundläggande värdering: du är vad du konsumerar. Om mors dag kan det heta: ”Förutom sovmorgon, frukost på sängen, och fina teckningar önskar vi på mama oss gärna dessa supercoola solglasögon, 1775 kr från Versace/NK Details.” Ja, mitt i det oförsonliga allvar som präglar denna bok är den faktiskt också mycket rolig. Det finns ju en slags befrielse i den träffande beskrivningen, även om det den avslöjar om tillvaron är djupt oroande.
Nina Björk fördjupar sig också i valrörelsen 2010 och dess efterdyningar. Hela processen kallar hon ett långt farväl till den politiska människan. Ett exempel. Efter valet sa Mona Sahlin att hon aldrig mer vill uppleva en valrörelse där människor lite uppgivet kan säga ”Ja, jag röstar på er – trots att jag bor i villa, jobbar och tjänar bra:” Här, menar, Nina Björk, säger Mona Sahlin slutgiltigt farväl till föreställningen om solidaritet, att någon skulle kunna rösta på en idé eller ett program utan att det entydigt gynnar egenintresset. Och då självfallet det ekonomiska egenintresset. Man borde ju kunna tänka sig att någon skulle rösta solidariskt av det egenintresse som ett mer ekologiskt eller ekonomiskt jämlikt samhälle kunde gynna. Men det, menar Björk, orkar inte Socialdemokraterna längre ens föreställa sig.
Poängen i det här resonemanget är inte i första hand att visa på Socialdemokraternas intellektuella misär och opportunism, poängen är att ifrågasätta hur det skulle kunna vara annorlunda, eftersom vi lever i ett system som formar oss och där det blir alltmer omöjligt att tänka utanför boxen ju längre man tvingas vara i den. Från just Dagens Nyheter citerar Björk den politiske kommentatorn Henrik Brors som inför samma val skrev om Lars Ohly att han nu måste ses som en ministerkandidat, vars uttalande om näringspolitik och budgetunderskott kan fingranskas av internationella finansmarknadsaktörer, vilket kunde få effekter på den svenska kronans värde. Det är alltså, skriver Björk, så att vi i en svensk valrörelse mer ska bry oss hur internationella finansmarknadsaktörer bedömer en politiker än vilken politik politikern vill genomföra. Underförstått, vårt ekonomiska egenintresse kan skadas om vi röstar ”fel”. Skulle vi råka gilla politikerns politik så betyder det rationellt sett inte ett dugg, han är ändå omöjlig att rösta på.
Vad Nina Björk gör är alltså att med en rad väl valda exempel visa på hur den, om man vill vara lite teoretisk, hegemoniska diskurs ser ut som styr både handlingar och tankar i vårt samhälle. Hon kommer säkerligen att kritiseras, inte minst av en del feminister som lär ifrågasätta hennes bild av hur egenintresset tillskrivs betydelse också när det gäller hur en del inslag i kvinnlig frigörelse och kvinnligt självförverkligande definieras. Hon kommer säkert också att få höra att hennes budskap är alltför defaitistiskt när hon rakt ut säger att det inte kan vara annorlunda än det är, och det innebär att läget är i det närmaste hopplöst. Det finns inte fler jordklot att hämta mat och vatten ifrån. Eftersom det går att tjäna enorma pengar på läkemedel mot impotens men inte går att tjäna något alls på läkemedel mot malaria så produceras läkemedel mot impotens medan folk får plågas och dö i malaria.
Ändå är Lyckliga i alla sina dagar en oavbrutet intressant och skarpsinnigt resonerad bok, härligt provokativ och paradoxalt glädjande att läsa.
