[120913] Mänskligheten står inför enorma problem som pockar på en lösning, som den globala uppvärmningen. Ur ett maktperspektiv står kortsiktiga intressen mot långsiktiga. Är det rädsla som gör dagens politiker så passiva?
Tillräckligt många medborgare i Sverige och andra länder är övertygade om att den mänskliga aktiviteten är grundorsak till den globala uppvärmningen och inte bara naturliga variationer i ett annars stabilt klimat. Många av oss upplever situationen som om vi kör mot ett stup i allt högre hastighet. Här behövs politiska krafttag men inget händer. Varför?
Vi som inte är purunga har ofta en bild av att politik är instrumentet för förändring. 1968 gav Olof Palme ut boken Politik är att vilja, som jag minns det i ett förnyat pocketformat. Det som var nytt var det seriösa innehållet. Boktiteln utstrålar självförtroende. Utopier om det framtida samhället var grunden. Allt var möjligt.
Sedan Palmes tidiga år i regeringskansliet har samhällets förändrats på många sätt. Men fortfarande gäller att många av våra stabilare värderingar tar ganska lång tid att mejsla fram. Det kan handla om ganska oskyldiga saker, som att jag hindrar ett litet barn att göra saker som kan vara skadliga. Det kan vara pappan som tar med sitt barn till favoritlagets hemmamatcher. En gång gaisare alltid gaisare. Erfarenheter som lagras i kroppen sitter djupare. Kroppen är inte bara följeslagare till och bärare av vårt intellekt, bägge är bärare av våra ståndpunkter.
Tid är en viktig aspekt på den här typen av kroppsligt kopplade värderingar. När förändringar i livet upplevs som alltför snabba rubbas våra värderingar inpå skinnet. Eller som författaren Magnus Linton uttryckte det i radioprogrammet Filosofiska rummet i slutet av augusti: ”Det postmoderna tänkandet skrämmer med sin relativistiska realitet. Fast värden har fallit sönder och vi får en upplösning av våra identiteter. Det skapar en existentiell ångest”.
En viktig förändring i samhället sedan Olof Palmes tid är att samhällets kollektiva strukturer till stor del har slagits sönder. Då visste vi till exempel vilken pension som väntade och den var ungefär lika stor för flertalet. Vi bodde till stor del i allmännyttans hus och alla ansågs vara tillräckligt bildningsbara eller åtminstone utbildningsbara för att klara gymnasiestudier. Klassklyftorna tycktes länge minska med tiden.
Så kom ”Den underbara natten” den 24 april 1981med en ny skatteuppgörelse som blev inledningen till en helt ny ekonomisk politik. Valutorna blev mer flytande över gränserna i de flesta länder och i förlängningen minskade det politiska inflytandet över ekonomin. Kanske kan man som Magnus Linton kalla detta för det postmoderna samhället.
Resultatet har så smått revolutionerat det svenska samhället. Det generella välfärdssamhället där grundtanken med skattesystemet var solidaritet med de svagare grupperna har snabbt förbytts i privatisering och individualism på i stort sett alla plan. Inte konstigt om vi blir förvirrade. Ett viktigt inslag i samhällsförändringarna har varit den ökade segregationen. Etniska svenskar flyttade från alltmer invandrartäta stadsdelar och ofta beskrevs problemet som orsakat av just invandrarna.
Den existentiella ångesten har givit Sverigedemokraterna ett sådant uppsving att de hamnat i riksdagen. Men rimligare hade varit att relatera de ökade klyftorna mellan olika stadsdelar till ett resultat av privatiseringen av boendet i första hand och av skolan i andra hand. Segregeringen är främst ett resultat av de ändrade livsmönster som utvecklats inom medelklassen. Men bakom den glänsande ytan finns kroppar med minnen och en gnagande oro för framtiden.
Den oro som drabbar medelklassen drabbar i förlängningen alla andra. Istället för ett samhälle som knyter samman medborgarna i ett långsiktigt överblickbart och hållbart samhälle får vi ett samhälle av alltmer löst sammanfogade individer. Rädslans rötter går allt djupare i våra liv.
Både Manuel Castells och Zygmunt Bauman anger globaliseringen som orsak till att många av de nationella strukturerna slås söner, men de gör det på lite olika sätt. Statens svar på denna förvandling blir enligt Bauman att flytta tyngdpunkten från skydd mot fruktan för den sociala säkerheten till farorna för den personliga säkerheten. Också det en rörelse från det sociala eller kollektiva till det individuella.
Resultatet blir att ärdslan får en mer allmängiltig plats i våra liv. De sipprar ut ur varje skrymsle, från mörka gator till upplysta tv-skärmar. Bauman tror att de intellektuella i pakt med folket ska kunna skapa skillnaden mellan framtidstro och undergångsstämning. Själv har jag svårt att se de intellektuella som en fristående kraft i samhället.
Lösningen måste nog baseras på bredare allianser. Om samhället inte ska lösas upp i sina beståndsdelar kommer vi även i framtiden behöva politiker som vågar fatta långsiktiga beslut som sträcker sig långt bortom nästa val. Det blir allt tydligare att många av dagens samhällsproblem kräver långsiktiga lösningar. Den dag en politiker riskerar sin politiska framtid genom att komma med ett förslag som ser förbi risken att mista sin politiska position tänds hoppets låga. Rädslan förbytt i hopp.
