[120912] 
Hannes Råstams utförliga bok om hur en rättspsykiatrisk klinik drogade ner en tvångsvårdad patient, gjorde honom till narkoman, samtidigt som en åklagare, en polisutredare, en terapeut och en vittnespsykolog samarbetade och förmådde honom att erkänna drygt 30 mord. Sex enhälliga tingsrätter dömde honom skyldig till åtta av morden, innan han för Hannes och i ett TV-program avslöjade att alltihop var lögn.
”- Det avgörande, det helt, helt avgörande, var att han hade sett det här med bensodiazepinerna, säger Sture Bergwall. Han hade sett mig, och han hade sett missbruket. Där har vi knuten på något vis.”
Det är i redaktören Mattias Göranssons efterord som Thomas Quick – vilken sedan tio år återtagit sitt ursprungliga namn Sture Bergwall – förklarar vad Hannes Råstam tidigt upptäckte i sin gedigna research – i av vad som av många betraktas som Sveriges värsta rättsskandal genom tiderna.
Hannes Råstam, som gick bort i januari i år 56 år gammal, hann slutföra denna bok men fick tyvärr inte se den i tryck. Med ett förflutet som musiker, bl a basist i Björn Afzelius band Globetrotters och för Roffe Wikström, blev 280 turnédagar om året för betungande när han bildade familj och Hannes Råstam utbildade sig till journalist på Skurups folkhögskola i Skåne och som 37-åring kom han in i yrket och rätt snart blev research hans stora intresse och efter att ha sålt in ett par reportage till TV:s undersökande magasinsprogram var han anställd där. Janne Josefsson blev efter en tid hans parhäst och Janne vittnar i efterordet om vilken enorm arbetskapacitet han hade – ”Hannes var extrem på att undersöka” minns Janne och sa en gång till honom att han skulle ha blivit forskare istället för journalist. Efter att ha fått stora journalistpriset 1998 och Lukas Bonniers stora journalistpris 2005 – för granskningen av Osmo Vallos död och ”Fallet Ulf” (om en oskyldigt sexdömd pappa) – hade han 2003 själv blivit reporter.
Han berättar om det som var upprinnelsen till att han blev intresserad av Thomas Quickfallet.
En septemberkväll 2007 ringde hans hemtelefon och en äldre mansröst berättade om en våg av mordbränder ”fler än femtio” – som ägt rum 1975-76 i Falun.
Ett helt gäng ungdomar fick skulden för bränderna – men det var mannen som ringde som var den skyldige, erkände han ångerköpt på ålderns höst.
Hannes Råstam började rota i fallet, letade upp alla ungdomarna som utpekats, och fick veta att de av polisen hade fått ultimatum: Erkänn – så får ni gå hem!
Vilket de då gjort och bl a blivit omhändertagna av socialtjänsten och hamnat på barnhem. Som vuxna hade de försökt hemlighålla denna del av sitt förflutna, såväl för äkta hälfter som för barnen, och var nu förtvivlade över att Hannes kom och rev i historien på nytt. Att medverka i TV var helt otänkbart för flertalet av dem.
Gubb Jan Stigson, kriminalreporter på Dala-Demokraten hade artiklar om bränderna och Hannes sökte upp honom på redaktionen i januari 2008. Utan en tanke på Thomas Quick. Men Gubb Jan föreslog att han och Hannes borde ”…avslöja lögnhalsarna som sprider felaktigheter om Thomas Quick. De som säger att Quick är oskyldig vet inte vad de pratar om!” och denne dalareporter kopierade samtliga artiklar han skrivit om fallet och gav till Hannes Råstam, som av en slump veckan innan hade diskuterat fallet Quick med Leif GW Persson som ansåg att Quick var en lögnare och ”patetisk pedofil” och att polis, åklagare och terapeuter lyckats få honom dömd och på så sätt skydda de riktiga mördarna.
Detta med falska erkännanden gnagde i Hannes Råstam och han började med sin sedvanliga researchflit undersöka fenomenet – reste bl a till New York och intervjuade en av världens främsta forskare på området – och programmet om de oskyldiga ungdomarna sändes i Svt:s Dokument inifrån 30 mars 2008 och avslutades med Hannes röst:
”Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan – hur många andra som har erkänt grova brott de inte har begått.”
Han hade inte reflekterat så mycket över om Thomas Quick var felaktigt dömd eller skyldig, hade ingen uppfattning alls egentligen, utan hans idé var att göra en dokumentär om själva debatten om det och dess färgstarka huvudpersoner som Leif GW Persson och Jan Guillou på ena sidan och Gubb Jan Stigson, JK Göran Lambertz m fl på den andra. Han skrev ett brev till Sture Bergwall på Säters sjukhus och bad om att få träffa honom. Det positiva svaret kom några dagar senare.
Som förberedelse läste han in sig på domarna och ringde den pensionerade kriminalkommissarien Jan Olsson – som varit kriminaltekniskt ansvarig vid morden av det holländska paret i Lappland som Quick dömts för – och Jan Olsson ansåg att domen var felaktig och hade skrivit debattartiklar om rättsskandalen.
Olssons kritik kunde sammanfattas i tre punkter.
- Utredarna har ensidigt sökt belägg för Quicks berättelse. Uppgifter som talat emot Quicks skuld har man bortsett ifrån och inte utrett vidare.
- En och samma åklagare har varit förundersökningsledare för samtliga utredningar, och det är bara en förhörsledare som har fått förhöra Quick…/
- Tvåpartsförhållandet i rättsprocessen innebär att en rättegång är en kamp mellan åklagare och försvarare. Genom att advokat Claes Borgström inte ifrågasatte bevisningen mot Quick havererade systemet.
Jan Olsson gav Hannes Råstam ett råd att tänka på när han satt och läste igenom alla förhören med Quick.
”Har han någonsin lämnat en enda uppgift som polisen inte redan kände till?”
Även Säters tidigare chefsöverläkare Göran Källberg, som inte kunde säga något på grund av patientsekretessen, sa: ”Jag känner stor lojalitet gentemot Säters rättspsykiatriska klinik och dem som arbetar där. Å andra sidan vill jag inte medverka till mörkläggningen av en rättsskandal.”
Det var vid andra besöket hos Sture Bergwall på Säter som Hannes blev fundersam. Sture visade ett foto för honom på en kvinna i trettiofemårsåldern och sa:
– Det är lite märkligt. Det här är den enda kvinna som jag någonsin haft sex med.”
Sture Bergwall som ansågs vara homosexuell och lida av sjuklig pedofili och mördat pojkar främst hade ju erkänt mordet på en prostituerad kvinna i Norge, Gry Storvik, som dumpats på en parkeringsplats med en mans sperma i sin kropp – och henne hade ju Sture – alias Thomas Quick – påstått att han haft samlag med innan han dödade henne.
Vid tredje besöket i september 2008 erkände Sture Bergwall för Hannes Råstam att han inte begått något av de mord han var dömd för och inte heller något av de andra morden han hade erkänt. Hannes kände sig osäker först om han talade sanning eller ljög.
”Jag bad Sture berätta så att jag kunde förstå, hela vägen, från början.
– När jag kom till Säter 1991 så hade jag vissa förhoppningar om att vistelsen här skulle leda mig framåt, att jag skulle få insikt och förstå mig själv bättre, började han trevande.
…/
– Jag hade länge vurmat för psykoterapi, och särskilt för psykoanalys, så det var den vägen jag hoppades kunna få ökad självinsikt, förklarade han.
…/
– Jag förstod snart att det gällde att plocka fram minnen från barndomen, traumatiska minnen om dramatiska händelser. Och vilken respons jag fick när jag började berätta om sånt. En oootrolig respons!
– Sedan började det handla om att ha varit utsatt för sexuella övergrepp och misshandel, och hur jag själv blivit en gärningsman. Historien byggdes i terapin och mitt berättande underlättades av benso.
…/
– Ju mer jag berättade, desto mer benso fick jag…/Till slut hade jag i praktiken fri tillgång till mediciner, till narkotika.”
Enligt Sture hade läkare, terapeuter och vårdare gemensamt sett till att han ständigt hade fri tillgång till bl a xanor, stesolid och sobril under tio års tid, under de år han medverkade till att bli dömd för åtta mord han inte begått.
Endast en gång kom ett beslut från nye chefsöverläkaren Göran Källberg att all medicin skulle sättas ut. Ingen mer benso. Då drabbades Sture Bergwall av svår abstinens och satt på sitt rum och lyssnade på P1 eller låg på sängen och skakade. Samtidigt slutade han i terapin. Utan medicinerna hade han ingenting att berätta. Men så småningom träffade han terapeuten Birgitta Ståhle igen som uppmanade honom att berätta om övergreppen i barndomen från hans föräldrar ”för de anhörigas skull…”
Och som han berättade. Birgitta Ståhle var anhängare av teorin om ”bortträngda minnen” – att man kunde framkalla traumatiska händelser från barndomen som förträngts, genom terapin.
Således fick hon Sture att minnas att hans föräldrar hade våldtagit honom och nära på mördat honom, men istället mördade de en nyfödd lillebror vid namn Simon – och tvingade Sture att se på och äta delar av broderns lik – innan han fick följa med ut i skogen och begrava resterna. Sture Bergwall ska ha varit fyra år när detta hände. I terapin med Birgitta Ståhle blev dessa tankar förklaringen till att Sture utvecklades till pojkmördare. Att han liksom skulle kunna göra lillebrodern ”hel och levande igen” genom att själv döda.
Polisutredarna sökte i journaler på Falu lasarett men inga uppgifter fanns om att modern Thyra Bergwall fött något barn vid denna tid eller haft missfall.
Men det var med erkännandet av att han mördat Johan Asplund i Sundsvall 1980 som allt började. I kryptiska gåtfulla formuleringar antydde Sture att han ”gjort nånting riktigt grovt” vid en badutflykt sommaren 1992. Det antyds i boken att ”erkännandet” kan ha sluppit ur Sture Bergwall för att det fanns planer på att skriva ut honom från sjukhuset. Han hade fått en egen lägenhet, en etta, och det var vid denna tid han bytte namn till Thomas Quick. Men hur skulle han ha råd att hyra med den lilla pensionen han hade? Och hur skulle det gå med medicinerna? Inflyttningen drog ut på tiden och till slut blev den inte av.
Det är en remarkabel läsning, sida upp och sida ner i boken av förhör som hållits med Thomas Quick. Ord läggs i hans mun eftersom han har fel i de flesta detaljer från början. I ett förhör om en skada på Johan Asplunds kropp sker en tydlig olaglighet från polisutredarens sida, då han ger Quick uppgifter om kroppsdelen som är skadad. Polisutredaren Seppo Penttinen, Birgitta Ståhle, åklagare Christer van der Kwast och vittnespsykolog Sven-Olof Christiansson blir de fyras gäng som snart tar över alla förhör och förundersökningar av Quicks erkännanden.
Sture förklarade för Hannes Råstam efter att han erkänt sin bluff:
”- Jag hade intellektuella intressen men saknade utbildning och hade mindervärdeskomplex gentemot mina bröder och systrar. De hade studerat på universitet och hade akademiska yrken medan jag själv misslyckats och var fruktansvärt ensam…Det var den sociala kontakten jag var ute efter. Att vara en intellektuell. Att få associera fritt, att sitta ned och samtala med en jämlik, det lockade mig. I hög grad handlade det också om att få bekräftelse på att jag var en intellektuell person.”
Det var lite som att Sture inte dög som psykfall på kliniken om han inte bredde på med dessa hemska berättelser om morden. Som han alltså bara hittade på.
Under alla dessa utredningar hade Quick/Bergwall permissioner. Han kunde själv läsa i tidningarna om försvunna personer i Norge t ex, som han sedan skulle erkänna att han mördat. På permissionerna for han ofta till Stockholm och satt och läste in sig på gamla mordfall på stadsbibliotekets arkiv, som t ex det av 14-årige Thomas Blomgren i Växjö 1964. Det vara bara en – viktig – sak som utredarna och terapeuten och vittnespsykologen – som diskuterade morden med Sture även mellan de regelrätta förhören, så han skulle kunna minnas bättre – glömde att kolla: Sture och hans tvillingsyster Gun konfirmerades just den pingsthelgen 1964 hemma i Dalarna – när Thomas Blomgren mördades.
Ändå var det en detalj i Bergwalls redogörelse för mordet på Blomgren som till och med fick Leif GW Persson att vackla i sin uppfattning om att han var oskyldig.
”Quick hade berättat om Thomas näsblod som runnit över hans högra hand och att han sedan känt på pojkens bröst utanpå undertröjan. Teknikerna hade funnit ett blodigt handavtryck just där, som om mördaren velat förvissa sig om att hjärtat verkligen slutat slå.”
Leif GW:s kommentar till Quicks uppgift om just detta: ”det där är jävligt giftigt alltså.”
Även Hannes medger att han också har tvivlat på om Sture Bergwall verkligen är helt oskyldig – med tanke på att han antastat fyra småpojkar i sin ungdom och dömts för ett – om än mycket klantigt – så dock bankrån. Men han tvekar ändå inte efter att ha gått igenom alla dessa förundersökningar och förhör om att Sture Bergwall har lyckats manipulera sig fram till erkännande; dels genom ledande frågor från utredarna, dels genom dubiösa psykiatriska teorier från terapeuten och hennes chef som hade planer på att göra karriär via patienten – objektrelationsteorin rådde, vilket innebar att en lögn kunde vara symbol för sanningen; således manipulerades Bergwall att hamna rätt till slut i sina berättelser om hur han mördat. Vittnespsykologen och hans teorier vägde också tungt.
Vallningarna vid brottsplatserna var vad som fick Hannes Råstam att på allvar tvivla på Quicks skuld. Han skådespelade på ett väldigt dåligt sätt när han t ex gick in i sitt onda alter ego Ellington och så fort han fick en ångestattack matades han med mer bensodiazepiner.
Det mest absurda var kanske tömningen av en skogssjö i Norge – på flera miljoner liter vatten – för att hitta norska flickan Therese Johannessen – till slut hittades en benbit i naturen intill som okulärt besiktades och sas vara ben från en ung människa som eldats upp – men mikroskopiska undersökningar i efterhand har fastställt att inga benrester finns i biten utan den är av trä, träkol eller kolad bark.
Ett bättre grävande journalistjobb än detta är nog svårt att hitta. Min enda invändning är att boken är lite rörig: okronologiskt får vi alla åtta mordfallen och rätt många omtagningar förekommer. Det har sagts att Hannes Råstam själv inte hann skriva klart allt på egen hand innan cancern tog hans liv – att den slutliga sammanställningen gjorts av andra. Men jag upplever ändå att Hannes ord finns med i det väsentligaste av all text.
Intervjuerna med åklagaren Christer van der Kwast och advokat Claes Borgström belyser den prestige som finns inom den juridiska världen och vittnar om hur lite som kan få beviskraven att falla.
Sture Bergwalls sex syskon har kunnat bekräfta hans lögner om uppväxten i den frireligiösa familjen. Och resningsansökningar har lämnats in i samtliga åtta mordfall varav Bergwall har frikänts i tre hittills.
Men han drabbades av repressalier från sjukhusledningen på Säter – där han ännu sitter – sedan han återtagit sina erkännanden. Hans så kallade lufthålspermissioner drogs in, det bestämdes att persiennerna i hans rum skulle tas ner och bokhyllorna med böcker och cd-skivor, han i snart två decennier hade haft på sitt rum, skulle avlägsnas, berättas i boken.
Om det blev så, vet jag inte men om det blev så kan man konstatera att: så kan det gå.
