[120912] Man skulle kunna läsa irländaren Colm Tóibíns nya roman, En lång vinter, som en saga. En saga med en obönhörlig inneboende dramatik, till formen närmast likt ett grekiskt drama. Det hela utspelar sig i en liten by i spanska Pyrenéerna på femtiotalet, men kunde likväl varit en vardagsskildring från våra dagar.
En familj; far och mor och två söner, Miguel den äldre, och Jordi som precis skall sändas ut i militärtjänst, något Miguel redan avklarat några år tidigare. Det är vinter, det är kallt. De bor på en liten gård och lever på vad den ger; getter, höns och kaniner. Man känner den konservativa livsstilen, hur traditioner och vanor styr livet i stort såväl som i det lilla, hur en man är, hur en kvinna bör vara.
Alla utom Miguel känner till att hans mor dricker. Möjligen att det eskalerat under hans bortavaro. Det tar ett tag innan Miguel själv märker något, de skiljs åt några timmar när de är på marknaden i ett större närliggande samhället. Av en slump får han syn på modern sittande i en bar med tre glas framför sig på bordet; två tomma och ett som hon sveper likt en törstig.
I sin fjärde roman översatt till svenska berättar Colm Tóibín med ett rakt och klart språk och nästan utan dialog, vad jag kan se klanderfritt översatt av Erik Andersson. Denna språkligt och formmässigt enkla roman måste ha varit en stor kontrast för Andersson, som nyligen arbetat med nyöversättningen av James Joyces Odysseus och den äldre irländarens många skönlitterära krumbukter.
Jag kommer vid flertalet tillfällen att tänka på mexikanen Juan Rulfo och hans noveller i Slätten i lågor. Den starka känslan för ”de mindre bemedlade”, och vad det verkar den självklara kopplingen till naturen, till det heta, torra eller vindpinade. I En lång vinter är det istället isande kallt och meterhög snö, men individerna verkar lika styrda av hat och avund som folket där borta i Mexico. Men släktskapet finns också i det avskalade språket, i berättelser som gestaltar det karga livet för hårt arbetande fattiga människor, till synes fastlåsta i sina öden och känslor.
En dag häller fadern ut vinet modern i smyg beställt från en handlare i stan. ” ’Jag ångrar’, sa modern stilla, ’att jag någonsin träffat någon av er.’ Tonfallet var otvetydigt och bestämt.”
Efter ett nattligt verbalt bråk mellan föräldrarna är modern dagen därpå försvunnen. Ganska snart förstår de att hon inte bara gått en promenad utan faktiskt lämnat hemmet. Lika snart börjar ett häftigt snöfall. Det enda stället de kan föreställa sig att modern ämnat sig är hennes brors hem tre, fyra timmars gångväg bort. Men redan efter ett par timmar har det snöat så rikligt att de inser att hon knappast kan ha klarat sig ända dit i ovädret.
Och det är nu man kan dra trådar in i vår tid, till sådant som tyvärr även händer i dag; någon försvinner, verkar som upplöst i intet, och hens närlevande, familj, vänner och bekanta dras ofrivilligt in i en fruktansvärd osäkerhet, rädsla, sorg och kanske ilska när man inte har eller får någon vetskap om den kära lever eller inte, om vad som har hänt.
Fadern som, efter en vattenaffär, kommit på kant med grannarna och inte ens pratar med dem längre, tvingas nu bita i det sura äpplet och knacka på hos de närmaste för att fråga om de sett modern gå förbi. Något flera av dem bekräftar. Miguel och fadern letar i timmar, men blir till slut tvungna att vända hemåt när de inte kommer fram i det myckna snöandet. Trots den frostiga relationen grannarna emellan ställer samtliga män upp på skallgång i ett försök att finna kvinnan, några av dem knackar på kvällen på hemma hos fadern och hans äldste son och lämnar något att äta. Det blir tydligt att modern lämnar ett stort tomrum efter sig, inte minst när det gäller de vardagliga sysslor hon vanligen tagit hand om. Som matlagning och skötseln av djuren, djuren som faktiskt efterhand blir svagare, sjuka och rent av dör.
Jag vet inte om en annan form av vardaglighet infinner sig när anhöriga till ”försvunna” personer lever månad efter månad utan att få några svar på sina många frågor. När inga varken livs- eller dödstecken visar sig. Om saknaden efter den förlorade någonsin kan bli en vana?
Efter ett flertal ofruktbara försök att finna modern verkar i alla fall Miguel och fadern anpassa sig efter det faktum att hon är borta. Nu gäller det att hitta kroppen, något som kräver att snön först smälter undan. Både de och grannarna och moderns bror i staden håller noggrann utkik efter gamarna när snön börjar lämna marken bar. Nedanför där de cirklar finns det säkert en kropp av något slag, kanske att det kan ”den försvunnas”.
