[120923] Aino Trosell är något idag så ovanligt som en socialrealistisk författare, som skriver om vanliga människor i vardagliga yrken och levnadsomständigheter. Jag ser henne som en arvtagare till författare som Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, givetvis med ett uppdaterat litterärt tilltal och ett i förhållande till Ivar-Lo mer modernt synsätt på könsroller.
Liksom Ivar-Lo är hon synnerligen produktiv och har givit ut en lång rad romaner, både mer traditionella och kriminalromaner med antihjältinnan Siv Dahlin som centralgestalt. Hon har fått både Polonipriset och Svenska Deckarakademiens pris för sina kriminalromaner, som också blivit mycket lästa, även om de inte drar till sig samma massmediala uppmärksamhet som Mankells, Leif GW Perssons eller Stieg Larssons böcker.
Nu följer Aino Trosell sina tidiga föregångare i ett annat avseende, hon kommer med en samling noveller, som fått den vitsiga titeln Krimineller, som förstås är en sammanfogning av kriminal och noveller. Men man kunde också lägga in bagateller, för det är ganska enkla berättelser det rör sig om, och jag föreställer mig att här iscensätts idéer som inte hållit hela vägen till att bli romaner, men ändå är så pass intressanta att de är värda att ges litterär form i ett kortare format.
Boken innehåller 14 berättelser, varav några fått en underrubrik som pekar ut dem som Siv Dahlin-noveller. Dessa skiljer sig dock inte på något avgörande sätt från de övriga novellerna i boken, och det känns en aning omotiverat att markera ett samband till romanerna med Siv Dahlin i huvudrollen. Aino Trosell har ju ett välutvecklat stilistiskt handlag och avsevärd rutin när det gäller att hålla laddningen vid liv i en berättelse. Här får hon också tillfälle att praktisera den i novellkonsten önskvärda förmågan att ge berättelsen en överraskande vändning på slutet.
Det finns en avsevärd bredd i motiven i boken, ofta rör det sig dock om hur människor missförstår situationer och felbedömer andra människor, vilket får katastrofala följder. Det kan röra sig om en författare som känner sig trängd av förväntningar på den kommande boken som han inte får ur sig och börjar uppleva sig som förföljd av en välvillig granne, vilket så småningom leder till hjärnsläpp och när yxan råkar finnas till hands så går det som det går. Mord är givetvis ymnigt förekommande, men de är oftast oplanerade eller följden av feltolkade avsikter, vilket ger historierna den ironiska twist som hör genren till.
Här finns ofta ett spel mellan upplevd och faktisk verklighet, ett inre och ett yttre förlopp. I gränszonen däremellan väcks ibland en drömkänsla, det kan påminna om hur det är i Raymond Carvers noveller, där blodig realism blandas med dröm och upplöst jagupplevelse. Den inre monologen, tankerelationen, används ofta, med dess speciella utrymme för självsuggestion och inbillning. Hur är det till exempel med guiden på Capri som den turistande kvinnliga huvudpersonen i en av novellerna blir så förtjust i, sysslar han verkligen med människosmuggling, och om han nu gör det, har han verkligen mördat någon som förstått vad han ägnar sig åt? Hur mycket är fantasi, hur mycket är verklighet?
Att läsa Krimineller är trivsam underhållning, jag tror att berättelserna i den skulle lämpa sig mycket väl för högläsning, godnattsagor för vuxna, lagom kusliga för att man ska titta under sängen innan man, kanske, somnar.
