[120902] 
En roman är inte bara en roman. Och en roman om en ung tjej som har ett fotografi av författaren som ung tjej på omslaget får finna sig i att läsaren inleder sin läsning med frågan: är detta en självbiografiskt baserad roman eller försöker förlaget bara sälja böcker?
Frågan klibbar fast och hänger med mig under hela läsningen av Karolina Ramqvists roman Alltings början. Det är en berättelse som enligt baksidestext och förlagspresentation skildrar en ung tjejs första staplande steg ut i vuxenlivet i ett Stockholm på 1990-talet. ”Hur blir man kvinna och hur handskas man med kvinnlighet och heterosexualitet?” Viktiga frågor.
Vi möter här Saga, en tonåring som bor med sin radikalfeministiska konstnärsmamma på Södermalm i Stockholm. Hon går i gymnasiet, fikar med sin bästa kompis, läser feministiska klassiker, reser till Paris, börjar skriva och rör sig allt mer och mer obehindrat på stadens gator och i Stockholmsnattens uteliv där männen och deras blickar härskar – något som både lockar och avskräcker Saga. För i centrum av berättelsen finns detta med att kvinnoblivandet för den unga tjejen på söder i Stockholm på 90-talet kommer att handla om att bli bekräftad, sedd och knullad av rätt man. I Alltings början är denna man Victor Schantz, festfixare och Stockholms vackraste man. Andra män kommer och går (Saga tar ”för sig”), men det är Victor som består som en centralgestalt för Saga och romanen.
Men Alltings början kan lika hög grad sägas vara en skildring av Stockholm som av en ung tjejs vuxenblivande. För Stockholm (och då innerstaden, förorten existerar inte) är centralt på flera vis. Främst för att vi får följa Saga gata upp och gata ned, till specifika caféer, krogar och klubbar, offentliga och privata mötesplatser. Men också för att det Stockholm som skildras är betydelsefullt för att vi ska förstå varför Sagas kvinnoblivande ser ut som det gör. Det handlar inte om ett generellt kvinnoblivande, utan om ett specifikt, även om säkerligen många, både yngre och äldre, även utanför Stockholms innerstad kan känna igen sig i Sagas berättelse.
Ramqvists prosa är rak, effektiv och driver fram berättelsen utan att ställa sig i vägen för den. Och även om kvinnoskildringar av olika slag fungerar som en resonanslåda för romanen (texten är också fylld av explicita referenser till dem) är det en helt annan bok som fungerar som textens primära referens för mig. Romanens tema, dess geografiska situering och även omslaget gör det omöjligt att inte tänka på Ulf Lundells Jack (1976). Denna ”generationsroman”, som sedan blev kultfilm (kanske något även för Alltings början), och som jag som 11-årig landsortsbo smugglade ut från mitt lokala bibliotek (jag var enligt bibliotekarien för ung) och läste som en skildring av unga, ”hippa”, Stockholmsbors liv.
Ramqvists roman väcker många frågor hos mig, och förutom detta med relationen mellan författarjaget och berättarjaget, kretsar en hel del kring detta med romanens dubbla relation till detta med stereotyper, ideal och målgrupp. Vad betyder det att den unga hjältinnan inte bara begär utan också begärs och bekräftas av en person som beskrivs som Stockholms vackraste man? Hur ska en tolka detta med att det är sexualiteten, de vackra kropparna och inte arbetet, skrivandet, som är i fokus? Jag tänker på alla dessa 11-åringar och unga kvinnor runt om i Sverige som kommer att plocka upp boken och sluka den och bära den nära sitt hjärta. Jag hoppas den kan fungera som en ingång till ett samtal om kvinnoblivande och på ytan ideala liv, och inte som en skildring av hur det ska gå till och vad som är meningen med livet.
