[120828] Mona Sahlins pressekreterare under den så kallade Tobleroneaffären hösten 1995 berättar nu 17 år senare om hur han såg och upplevde allt hända, inifrån. Först nu känner han sig fri att berätta, skriver han i förordet och han går hårt åt journalistdrevet och vissa enskilda reportrar. Men mot sin forna chef och hennes agerande har han ingen kritik att komma med.
Nej, det är helt och fullt ett idolporträtt av Mona Sahlin han tecknar. Hon som var vice statsminister- och jämställdhetsminister i den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994. Och som förklarade att hon var valbar som ny partiledare för socialdemokraterna efter att Ingvar Carlsson aviserat sin avgång i augusti 1995. Han skulle komma att avgå vid kongressen 1996 – och i de första opinionsmätningarna hösten 1995 var Mona Sahlin den överlägset starkaste kandidaten.
Mikael Romero som var statsrådsberedningens länk till journalisterna skötte vid denna tid det mesta på egen hand. Det var personsökaren som surrade när någon ville nå honom, berättar han. Tillgång till mobiltelefoner fanns men användningen av dessa var inte i närheten av vad det är idag. Möjligheten att skicka sms fanns också men användes ytterst sparsamt. Och regeringen fick sin första fungerande hemsida först den 24 november 1995.
Som Mona Sahlins pressekreterare bokade han bl a intervjuer, skrev pressreleaser, författade kommentarer till reportrars frågor – som han sedan checkade med sin chef att de var OK innan han skickade ut dem – och ringde och svarade i telefon, satt i eviga möten och var ute på resor tillsammans med Mona Sahlin, land och rike runt och även utomlands.
”Mona var otroligt närvarande i allt hon gjorde. När hon stod på ett torg omringad av människor såg hon alltid en människa i taget. Det var helt fascinerande att se. Det spelade ingen roll hur mycket det knuffades omkring henne. Hon var alltid på en plats i taget. Helt orädd, bara nyfiken. Det var väldigt olikt andra högt uppsatta politiker. Mona Sahlin förde in något nytt i svensk politik – ett nära samtal.”
Första samtalet från Expressens reporter Leif Brännström kom fredagen den 6 oktober 1995. Han hade frågor om att Mona hade använt regeringens kontokort privat. Mikael Romero vågade varken bekräfta eller dementera utan bad att få återkomma – för att vinna tid. Då Brännström enligt ryktena var en utpräglad tipsreporter, antogs att han fått tips även om detta. På publicistklubben i december samma år, efter att Mona Sahlin avgått, dementerade dock Brännström att detta skulle ha kommit på tips.
”Långt senare säger han i en intervju: ”Det dök upp kan man säga ett tips”. Detta tips dateras enligt intervjun till just denna eftermiddag.”
Varför ljög han om detta? frågar Mikael Romero i boken. För hade han sagt som det var på en gång hade det devalverat hans scoop.
”Man kan tänka sig att han inte ville sätta strålkastarljuset på någon på insidan.” skriver författaren och menar samtidigt att Expressenreporterns kunskaper om politik var högst begränsade.
Men i och med detta var drevet igång. Dock inte i någon större omfattning till att börja med. Det växte långsamt, kan man säga. Men när Rapport, Aktuellt och TV 4 använde sammanlagt 34,5 minuter åt affären en vecka senare – och Expressen på löpet hade ”Mona Sahlin ljög” så var bollen i rullning för fullt därefter
Dagens Eko blandar sig också i. Och andra medier. Mikael Romero beskriver det oerhört pressade arbetsschema som följde – både för honom själv men främst för Mona Sahlin, som dock höll huvudet kallt och bevarade lugnet, utåt sett, i det längsta. Statsminister Ingvar Carlsson var egentligen den enda i regeringen som från början försvarade sin vice statsminister, vilket visar vilken stor politiker och människa han var – menar Mikael Romero.
För vad handlade det om egentligen?
Jo, för det första: det som gett namn åt affären; Tobleronekvittot, från Konsum Ektorp den 21 februari 1991. Nästan fem år senare skapar detta kvitto braskande löpsedlar och förstasidor. Beloppet var på 266 kronor och tio öre.
”Trots att detta måste betraktas som ett av Sveriges genom tiderna mest omskrivna kvitton kvarstår ett frågetecken: Inköpet renderade en bonus på 2 kronor och 66 öre. Vem fick del av denna bonus?”
Det var heller inte bara en Toblerone utan två, vilket Mona Sahlin själv påpekade på den historiska presskonferensen den 16 oktober 1995. Och på kvittot fanns också blöjor, bröd och Bregott.
Allt blev ett inferno efter ett tag. Men början till slutet var nog när Mona Sahlin bjöd in sina politiskt sakkunniga, sin assistent och Micke Romero till ett möte på sitt rum. Ingen visste var de skulle börja och efter att någon berättade om det senaste på ”kontokortsfronten” (förf.ord) så började Mona plötsligt gråta.
”Kan man ha en gråtande statsminister?” frågar författaren – inte utan ironi och sarkasm, som jag kan läsa in i den skrivna texten. Vilket brukar vara svårt att tyda för det mesta, men här funkar det.
Drevet gick vidare. Det växte till hyrbilar som Mona Sahlin använt kontokort till och efter hennes så kallade time-out, efter presskonferensen den 16 oktober, reste hon – för egna pengar – till Mauritius med familjen på semester för att komma så långt bort från svenska journalister som möjligt – men, det var bara det att hon tog med sig sin assistent Lena Thulin på resan dit. Statsrådsberedningen betalade för henne, vilket brukligt är, enligt Romero – ”Ingvar (Carlsson) hade ju med sig en assistent till Mallorca för några veckor sedan” – men media försökte göra en skandal av detta också.
Mikael Romero reflekterar över sin egen bakgrund och försöker sätta det i perspektiv till vad han upplevde inom toppolitiken dessa dagar hösten 1995.
”Jag växte upp i ett typiskt miljonprogramsområde, Skärholmen i sydvästra Stockholm. Jag var ett av fem syskon i en missbrukarfamilj. Det var en barndom av kaos. Jag var föremål för stödjande insatser från socialtjänstens sida från sju års ålder till dess jag fyllde 18 år…”
Via jobbet som expeditör och chaufför på Expressen hamnade han sedermera i SSU och fick sin politiska – och intellektuellt verbala skolning – den vägen.
Mona Sahlin aviserade inte sin avgång från regeringen och som statsråd förrän den 10 november 1995 och fram till dess jobbade hennes presstab febrilt för att hon skulle få revansch. Micke Romero berättar om en händelse som fick honom att fundera ordentligt. Han hade hört en massa rykten, och han var tvungen att berätta om dem för Mona.
”- Det här kan bli jobbigt. Jag vet inte alls hur du kommer att reagera, men jag måste informera dig, säger jag lite nervöst…/Jag berättar för Mona om att Pär Nuder tidigare sökt mig och Thorwaldsson på hans rum. Det är sen eftermiddag. Pär kommer in på Kålles rum där vi båda sitter. Lite förvånade blir vi av hans besök, men ännu mer av det han säger:
– Mona är körd nu.
-Vad fan menar du? undrar jag. Vi slåss ju hela dagarna och Ingvar står ju fortfarande bakom henne.
– Det måste bli Göran, fortsätter han.
– Men hur kan du tycka det, han ställer ju inte ens upp?”
Mikael Romero blev chockad av händelsen, då. Men kanske inte senare.
Dagen efter att Mona Sahlin hade avgått från regeringen reste han med henne i regeringsplanet till ett sedan länge planerat möte med Europeiska socialdemokraternas möte i Madrid.
Där fick han, som han skriver, försöka förklara affären och Monas avgång för sina europeiska pressekreterarkolleger:
Att hon inte använt sitt tjänstekort privat utan betalat själv.
Att hon hyrt bil i tjänsten men betalat själv.
Att hon åkt på semester till Mauritius men betalat själv.
Och att hon kommit efter med sina räkningar men betalat själv – i efterhand.
Det är det rent moraliska ansvaret hos Mona Sahlin – att hon tog ut sina pengar i så att säga förskott från regeringens kontokort – som jag ännu tycker är relevant att kritisera henne för.
Men hos Mikael Romero saknas den kritiken överhuvudtaget.
Dock – slutligen – fastnar jag för när han berättar om när han träffar Göran Persson och Pär Nuder inne på Rosenbad strax före jul, en tid efter Mona Sahlins avgång, och han hör:
”- Romero, ropar Göran. Kom ett tag.
Där står han som snart ska bli Sveriges mäktigaste man. Med en styrka i sin person som är rent överfysisk, utomfysisk. Och jag som är en urkramad disktrasa. Jag vågar knappt möta hans blick. Han tar mig runt axeln och säger:
– Följ med här.
Han tar mig in på Pärs rum. Pär står bakom honom. Jag tror att jag ska svimma. Jag är fruktansvärt rädd.
– Det var inte ditt fel, säger han.
Jag vet inte vad jag ska säga. Vad menar han? Tankar virvlar i huvudet. Och så tillägger han:
– Det här, Romero…, säger han och ler brett, det gjorde du bra.”
