[120820] 
I Marie Norins nya roman skildras en sorgeprocess.
”De kom och hämtade honom i en stor grön bil. Det är egentligen allt han minns. Att plåten var grön och inte alls blank, att ingenting återspeglades i lacken, som om hela bilen teg.”
Erik är på utlandssemester med mamman. Han håller ständigt på och plåtar med kameran han nyligen fått. Ofta blir bilderna felinställt suddiga, det blir skevt och dant eller så saknas någon detalj han trodde sig ha fått med. Men någon gång ibland är han nöjd, även om han till stor del inte minns händelserna eller situationerna han fotograferat. Överhuvudtaget känns mycket av resan gå i ett halvdimmigt töcken. Erik verkar också ängslig, ovillig att träffa andra människor, han är på ”tonåringars vis” inte sällan lite tvär och tystlåten, svarar knappt på ”morsans” tilltal eller frågor.
Marie Norin har skrivit en 130 sidor kort roman, ”vit vit”, som gestaltar en sorgeprocess. Hon har tidigare gett ut två romaner (senast Djuraffär 2010), tre diktsamlingar, samt en barnbok. Jag har dock enbart läst lite av hennes poesi förut, och det märks stundvis ganska tydligt att Norin också är just poet. Språket, med klara tydliga bilder, men också en text öppen för tolkningar. Det är skrivet i tredje person, men i en ton som lutar åt att det skulle kunna vara berättat genom en ung kille. En tonårings tankar och sätt att uttrycka sig.
Jag upplever det vanskligt att här skriva så mycket om själva ”berättelsen” utan att samtidigt störa eller klampa in i läsarens egna tolkningar.
Till en början får jag känslan att mamman är ensamstående med sin son. Men plötsligt är han hemma igen, och då är det pappan som tar plats bredvid Erik. Det är fadern som försöker få sonen att gå till skolan på morgonen, som talar positivt om vikten av att besöka kuratorn, som sitter med honom framför teven på kvällarna. Erik verkar intresserad av ett naturvetenskapligt perspektiv på världen, ständigt detta räknande. Är det ett sätt att hålla de jobbiga känslorna ifrån sig? Han klamrar sig fast vid kameran, både på resan och hemma.
Sorgen över mamman deformerar hans upplevelser och minnen, syn och hörsel, det vi i bokens berättelse tar del av. Vad minns han egentligen, vad i romanen har faktiskt hänt så som det beskrivs? En sorgeprocess kan se ut på en mängd olika vis. vit vit (titeln säger mig faktiskt inte mycket) är en litterärt och psykologiskt spännande sådan.
”Man tänker att allt är som vanligt. Så länge man kan tänker man så. Det är ett ljud inne i skallen, ett ljud som äter sig självt, som en bil som backar in i en tunnel, en svart ljudlös tunnel.”
