[120820] Nu är Marie Norin här igen med en gungflytext, en i grunden poetisk romantext om vad som händer inne i en grabb, fast projicerat ut, alltid så, när mamma dött av en märklig slump under charterresa i en sandstorm där hon blev biten av något giftigt djur.
Rent kvantitativt handlar texten mest om hans kamera och om den är av plåt eller plast, om den någonsin tar ”sanna” bilder av nånting, om hans starka upplevelser av fåglar, himlar och ljusskiftningar (vit, vit är kakelfärgen på en skoltoa) som trivialiseras ner av textens synnerligen avsiktliga översaklighet och ständigt tjatande osäkerhet om vad som är fågel eller hopvikt papper, vad duvhök, vad fiskmås, om morsan sa nåt eller inte sa nåt, om det var ett ”kräks” som kom i ångesten eller inte riktigt ett ”kräks”.
Marie har i en självpresentation sagt att hon som barn läste Harlekinromaner parallellt med Brott och straff och Det andra könet. ”Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro. Harlekinromanerna är lite som att kissa eller sova”. Hon säger att bägge dessa stråk finns i hennes texter nu och lägger till ”om det sentimentala är en perverterad form av leda…och hybris en perverterad form av pretention – ja då har du mig (på båda ställena)”.
Här är hennes ämne separationens värsta svärta, hur en ung pojke förlorar sin mor. Men avhandlingen är sannerligen inte sentimental utan omvänt känslosam: skreden i känslorna pekas hela tiden ut som skred i rummet, tyngder som omfördelas, yrsel som ges de mest detaljerade beskrivningar, tvångsmässiga tankar om jordrotationens hastighet kan ändras genom att man bygger hus som ersätter nedhuggen regnskog. I en alldeles fantastisk uppfinningsrikedom skildras det oerhörda via det fullständigt triviala, som en formlig mättnad av trivialiteter där själva mättnaden får bli tecknet för tragedin.
Sorgen skildras inte som tårar utan som en karneval av dess besvärjelser. Samtidigt ifrågasätts teknosamhällets sanningsmöjligheter. Kameran fyrar av sitt tjck-ljud (som pojken älskar) men frågan är om en enda bild blir ”sann” mot den upplevelse sinnena ger – sinnen och teknik rentav gäcksamma på varsina sätt.
Det utelämnade i texten blir alltmer pockande genom sin totala frånvaro: ”känslan själv”, den benämnda upplevelsen som ju ständigt lånar sig åt det sentimentala.
Kanske är det här en tendens i tiden. Vi har matats av så många hårdkokta kriminalintriger som förevändning för samhällsdebatt och gud vet allt men Högre Syftning, att nu är måttet rågat. Malin Nords ´Stilla havet´, Mattias Alkbergs ´Era svin´, Mats Kolmisoppis ´Undantagen´ – alla har en tendens att återvända till det existentiella och psykologiska men via en övermättad vardaglighet, ett slags det trivialas hyperrealism.
Norins text är verkligen inte tråkig fast den excellerar i ”inre monolog”, vilket också kan sägas om särskilt Kolmisoppi. Det mesta som sker i våra skallar är inte patetiskt eller färdig storartad poesi, utan just reflektioner om avståndet mellan räckspjälor, tiden det tar att ställa om för mörkerseende, ett evinnerligt tjat om ljus och färger och vid tvångsmässighet extra detaljerat, extra allt av detta.
Hon har mitt i gravallvaret en lekfull poetisk humor. Hon hakar vid små lustiga formuleringar eller idéer och upprepar dem: ”Han kunde inte se havet, bara svartan.” Så följer just ”svartan” några gånger, liksom om det nu var hopknycklat papper eller en fågel i buren: snart flyger ett hopknycklat papper över havsstranden.
Marie Norin är pretentiös i sin spelade alldaglighet, ja. Men hybris når hon inte. Hon lyckas tala om det oerhörda i en omvänd form som angriper läsarens vaneseende om vad som är sanning.
”Varje bok som bjuder motstånd stannar kvar som en oro”. Så sant !
