[120807] Ibland blir man liksom strandad med en kompis. En som man inte vet om man är med för att man vill eller om det bara blir så för att det är den som finns närmast till hands. I Thomas och Anna-Clara Tidholms bok Nilla och Jag är det så. De två barnen det handlar om bor mitt i skogen. De bor nära varandra och inga andra bor där. Det är två mil till nästa granne. Då måste man nästan leka med varandra. ”När jag har kalas måste jag bjuda Nilla. För det finns ingen annan.”
Nu är det ändå rätt besvärligt med den här Nilla. Det är ingen översvallande kärlek hon erbjuds av sin kompis Ida, berättelsens jag. ”I skolbussen sitter jag för mig själv. Ingen ska tro att jag känner Nilla. Tur att ingen annan åker.”
Så berättar Nilla en dag att hon ska flytta. Och trots att Ida får hennes hund blir allt ”Dumt dumt dumt jättedumt!!!”
Det komplicerade spelet mellan flickorna skildras med fin fingertoppskänsla i både bild och text. Anna-Clara Tidholm klär sig i Idas jag och tecknar med barnslig krita. Fast förstås med en precision som ett barn inte skulle besitta. Och texten, ja. Det ryms inte många rader i en liten bilderbok, men jag hinner både le och bli allvarlig och fundera länge på det som stod.
Hoppas många vuxna blir tvungna att läsa den här med sina barn.
