[120614] Könssegregationen inom idrotten kräver att det bara finns två distinkta och åtskilda kön. Men löparen Caster Semenya visar att verkligheten inte är så enkel. Är idrotten på väg att bli en konservativ kraft i samhället? Ett samtal om ett växande problem inom idrottsrörelsen.
Christer Wigerfelt: Caster Semenya kom som 18-åring till friidrotts-VM i Berlin 2009 med världsårsbästa på 800 meter löpning. Ryktet börjar spridas att hon inte är kvinna. När hon sedan spränger målsnöret i finalen följer ett öppet ifrågasättande av hennes könstillhörighet och hon tvingas genomgå en könsundersökning.
Det visar sig att Semenya är intersexuell, det vill säga varken man eller kvinna. Eller både och, hur man nu vill se det. Hennes kromosomer är inte de vanligaste XX eller XY utan något annat. Under farsartade former bestäms slutligen att Semenya definieras som kvinna och får fortsätta att tävla som det.
I idrottens underbara värld finns bara utrymme för män och kvinnor där det inte finns någon tvekan om vem som är vad. Oftast betyder det att de inte träffas för att tävla mot varandra. Internationella olympiska kommittén kommer fram till att kvinnor som har alltför mycket manligt testosteron i kroppen måste genomgå en behandling som minskar andelen manliga hormoner.
Samtidigt öppnar man slussportarna för en hopplös debatt. Hur mycket hormoner av vardera slaget får man ha för att definieras som man och kvinna? Hur ska man avgöra var dessa gränser går? Filosofen Claudio Tamburrini protesterar mot detta perspektiv (DN 29.7.2011). Han exemplifierar med skidåkaren Eero Mäntyranta och hävdar att han hade genetiska fördelar som gjorde att han hade bättre syresättningsförmåga än sina konkurrenter. I förlängningen ifrågasätter han möjligheten att tävla på lika villkor. Gråzonerna breder ut sig när man fokuserar på könet som grund för vem du ska tävla mot.
Vilka aspekter ser du som viktiga när det gäller kön, könstillhörighet och genus inom idrotten?
Henning Eichberg: Inledningsvis borde vi utgå ifrån den grundläggande aspekten att könsperspektivet är centralt för vår förståelse av människan. Människan är inte bara en enda sak; det finns män och kvinnor och därmed (minst) två slags människor. Kön betyder skillnad.
I den västerländska tankevärlden har man alltför ofta översett med detta och fabulerar om ”individen” eller ”den enskilda individen”, som om den är könlös. Men som man har sagt: ”Sanningen börjar med två och två”. (die Wahrheit beginnt zu Zweit, Martin Buber).
Men med detta reses samtidigt ett problem i form av könsdualismen. Kön används exempelvis naivt som ett statiskt begrepp – som om det bara finns slags. Och på ett mer sofistikerat plan är kön ett huvudfält för att konstruera analytiska och sociala dualismer: Aktiv vs passiv, produktion vs reproduktion, arbete vs omsorg, kultur vs natur, Gud vs djävul, krig vs fred, fädernesland vs modersmål, byxor vs kjol, fotboll vs dans.
Sporten med dess separerande könspolitik och dess könstester är en av de främsta leverantörer av könsdualistiska praktiker och föreställningar. Tävlingsidrotten är strikt könsuppdelad – med dressyrridning som (enda?) undantag. Denna uppdelning gör könstest till en nödvändighet. Könstest blev 1966 introducerad – först som visuell inspektion, senare som gynekologisk undersökning, och därefter som en high-tech kromosomanalys. Men testerna avskaffades 1999 (av IAAF) och 2000 (av IOK). Testerna betraktades nu efter årtionden av erfarenheter som intrång, förödmjukande och potentiellt psykiskt skadliga.
Låt oss kika på några exempel för att tydliggöra problematiken. Med tyskan Dora Ratjens, som senare blev Heinrich Ratjens (1918-2008), möter vi en tragisk mellankönsbiografi.
Dora växte upp med ett flicknamn och med flickkläder och gick på en flickskola. I OS 1936 nådde hon fjärde plats i höjdhopp för kvinnor. I EM i friidrott i Wien 1938 tog hon guls med ett världsrekord. Men kort tid därefter blev hon anhållen och anklagad för bedrägeri. Bedrägerianklagelsen blev dock avskriven.
En annan biografi hittar vi hos Heidi Krieger, senare Andreas Krieger (1966-). Här gjordes ett könsbyte via den i Östtyskland praktiserade hormondopningen.
1979 blev Heidi som 13-årig talang upptäckt av hemliga polisen Stasi och tränad av dess klubb Dynamo i Östberlin. Hon fick anabola steroider. 1986 vann hon vid 21 års ålder guld i kulstötning för kvinnor vid friidrotts-EM i Stuttgart. Efter Östtysklands sammanbrott genomgick hon 1997 en könsoperation och blev Andreas. 2002 gifte han sig med Ute Krause.
Och så Caster Semenya (1991-), som du har nämnt – en människa i idrottens könspolitiska förvirring.
Caster växte upp som en ”tomboy” (pojkflicka) i Sydafrika och vann guld på 800 meter för kvinnor på VM 2009. Därefter blev hon könstestad av IAAF och avstängd från kommande tävlingar, men fick behålla medaljen. 2010 var hon emellertid tillbaka på löparbanan. Hennes könstest hölls hemlig av privata skäl. Casters mellankön blev tvingad in i den idrottsliga dualismen där man bara kan vara man eller kvinna.
Här vill jag följa upp med ett trialektiskt resonemang. Den mest utbredda tesen är att kön är naturligt. Detta motiveras normalt med argument biologi och stenåldersmänniskan. Antitesen säger att ”kön” bara är en social konstruktion. Man talar då om vanor, roller och val. Men är ”var och en sin egen köns smed”? Det låter som en nyliberal ideologi.
Alltså reser dig frågeställningen om det finns något tredje bortom natur och konstruktion. Ja, kön kan förstås som relation och rörelse mellan människor. Identitet är mer än en idé, ett val eller en roll, mer än ideell eller individuell. Människor kommer före mänskligheten skulle man kunna sammanfatta.
Bland människor hittar vi manskulturer och kvinnokulturer. Dessutom finns det fenomen som pekar mot något tredje, bland dem transvestiter.
Inom sexualforskningen har den tyske läkaren Magnus Hirschfeld så tidigt som 1901 lanserat tanken om att förstå homosexualitet och andra så kallade ”mellanformer” som ett tredje kön.
Kön och mellankön handlar alltså om erkännande. Detta står i konflikt till västerländsk dualism – med statistikens och med idrottens traditioner. Inom statistiken händer det på enstaka ställen, att när man frågar efter kön även erbjuder ett tredje alternativ: Kvinna, Man – och Föredrar något annat.
Inom idrotten visar det sig att könsffrågan har en viktig metodologisk och filosofisk poäng: kategorierna ”man” och ”kvinna” är inga mätbara eller statistiskt objektiva storheter. De kan inte mätas utan att göra våld på verkliga människor och undertrycka deras könsidentitet. Kön och könsskillnad i dess komplexitet är däremot fenomen och som sådana tillgängliga för fenomenologiska metoder, för berättelser och dialoger. Kön är inget mätbart faktum, utan ett fenomen.
Idrotten har alltså betydelse som ett slags laboratorium för könsfrågan. Inom sporten dyrkas könsdualismen till det extrema. Men just därför blir det samtidigt just där som stereotyper blir problematiska – och ”det tredje” får ett ansikte.
