[120614] Inför fotbolls-EM har diskussionerna om värdlandet Ukrainas demokratiska brister varit lika ihållande som verkningslösa. Att flytta evenemanget har varit helt otänkbart för både det internationella förbundet FIFA och det europeiska UEFA.
Mönstret är välbekant: kritiken tillbakavisas med argument som att det är bra för demokratin att det kommer horder av fotbollsturister till landet. Likaså framhålls att motståndet mot åsiktsförtryck och förföljelse av regimkritiker eller sociala grupper som romer eller hbt-personer får uppmärksamhet genom mediabevakningen men framför allt att man inte ska blanda ihop idrott och politik, vilket alla vet är struntprat, idrott är idag politik. Vilket gör det befogat att rikta intresset mot hur idrotten styrs.
Det gör den uruguayanske författaren Eduardo Galeano i Fotbollen – vilken historia. De stora fotbollsorganisationerna är liksom många av de länder dit de förlägger sina tävlingar diktaturer, om än ibland med en tunn demokratisk fernissa. Om diktatorn i fotbollsvärlden, Sepp Blatter, skriver Galeano att han aldrig spelat fotboll men åker omkring i en åttameterslimousin med en svart chaufför. Det där med chauffören är inte ointressant, fotbollsvärlden är fortfarande rasistisk och imperialistisk, de europeiska proffsligorna dränerar den afrikanska och latinamerikanska fotbollen på de största talangerna. De kan tjäna enorma belopp på sin fotboll, men i alla ligorna finns ett stort lågavlönat fotbollsproletariat som aldrig tjänar de stora pengarna, och efter avslutad karriär ofta är invalidiserade och utan möjlighet att få vanliga arbeten.
Det här låter ju våldsamt seriöst och sinistert, vilket det förstås också är, men det som gör Galeanos bok till en helt underbar läsupplevelse är att han förenar den bistra klarsynen med en varm humor och stor kärlek till fotbollen som lek och kultur – ja, nästan natur. Bollen är en av mänsklighetens tidigaste leksaker, och om kärleken mellan människor är en allvarsam lek så får nog också kärleken till bollen anses vara en sådan. Galeano är för övrigt en av Latinamerikas mest uppburna författare, som med klassiker som Latinamerikas öppna ådror och Eldens minne har skrivit in sig i den församling som regelbundet förekommer i Nobelprisdiskussionerna.
I Fotbollen – vilken historia behandlas varje tänkbar aspekt av fotbollen och fotbollskulturen och i kronologisk ordning analyseras varje hittills spelat VM. Varje sådant kapitel ges en samtidspolitisk infattning, där ett av inslagen för varje evenemang efter 1959 är att det från välunderrättade källor i Miami meddelas att Castros fall på Kuba är nära förestående, det är bara en fråga om timmar. Världspolitiken har sina konstanter. Till dem hör i Galeanos beskrivning också den oändliga girighetens vampyrism, så deprimerande ofta manifesterad i och genom idrotten, liksom den politiska opportunismens profiterande på de idrottsliga evenemangen, från Berlinolympiaden till det nu aktuella fotbolls-EM.
Det bör sägas att man nog behöver vara rejält fotbollsintresserad för att ha full behållning av boken, gärna med ett perspektiv tillbaka, för här möter man åter de stora stjärnorna, så påfallande ofta också tragiska figurer. Det är inte bara den slocknade hockeystjärnan Krutov som supit ihjäl sig efter bortdomnad karriär. I Sverige minns vi Nacka Skoglund, och i Brasilien lever den mirakulöse vänsteryttern Garrincha i evig hågkomst.
Dagens elitfotboll har blivit en affärsverksamhet men också ett sätt för oligarker av skilda slag, från Berlusconi till Abramovitj, att tvätta pengar och sprida glans över sina nedsolkade namn. Den har också blivit systemisk och maskinmässig. Några stjärnor kan tillåtas briljera och improvisera, men det förutsätter att lagmaskinen arbetar stabilt. En gång i tiden hade laguppställningen i fotboll självklart fem anfallare, nu är det vanligt med en, högst två. I det EM som pågår spelar till exempel Sverige med en anfallare och ett mittfält som kan fylla på framåt men framför allt ska hindra motspelarna från att komma till anfall.
Bland de segrare Galeano nämner, Brasilien, Tyskland, Spanien, Frankrike, finns också en annan församling, Adidas, Puma, Nike, Umbro. Ibland kan till exempel Adidas komma etta och trea medan Nike kommer tvåa och fyra. På den affärsmässiga arenan betyder de placeringarna mångmiljardförtjänster. Och på den arenan finns heller ingen demokrati. Kanske är det i själva verket mer logiskt att stora idrottsevenemang förläggs till diktaturer än att de arrangeras i öppna samhällen med demokrati och transparens.
Jag hoppas att Fotboll – vilken historia finner många läsare, jag garanterar att man efter att ha läst den tillägnat sig en mer illusionslös och realistisk bild av fotbollsvärlden, framför allt när det gäller det ofta mycket smutsiga ekonomiska och politiska maktspelet som förekommer där. Det är närmast Maradonamagiskt hur Galeano lyckas förmedla denna kunskap med sådan humor och uppenbar lidelse för fotbollen som lek och livsvärde som han gör.
