[120605] 
Den utbredda svenska ovanan att skriva deckare eller varianter inom genren håller i sig. Nu är det historikern Dick Harrison som med Illdåd ansluter sig till den växande skaran mer eller mindre, oftast mindre, lyckade författare.
Vill man försöka vara rolig kan man om Harrisons bok säga att titeln är sällsynt väl vald och på ett begåvat sätt värderar boken som litterär produkt. Men låt oss först se närmare på vad det rör sig om.
Händelserna i boken utspelar sig i byn Lejre på Själland en het sommar på 600-talet. Byns hövding Frode Halvdansson, gammal, försupen, fet och ful, ska få den unga sköna Tuva till husfru. Hustru alltså, med nutida terminologi. Tuva har varit på rymmen med en snubbe som heter Cormac och sannolikt har de också varit sexuellt förenade. Nu har Tuva emellertid återbördats av bokens hjälte, Ulvbjörn Vamodsson, enögd, modig och smart. Hennes far, Rolf Uddsson, har kommit till Lejre för att överlämna dottern till den motbjudande Frode. En natt blir han mördad på sin bädd med ett antal spjutstick.
Det som sedan följer är Ulvbjörns detektiviska ansträngningar för att hitta den skyldige. Så småningom står det klart att snart sagt varje mansperson i Lejre, och en del kvinnor, kan misstänkas. Det visar sig att den person som läsaren snart upptäcker saknas bland de misstänkta är den skyldige, som till sist får sitt exemplariska straff när han genomborras av den sköna Tuvas enhörningshorn Mysing. Problemet med att det inte alls byggs upp någon spänning kring vem den skyldige är gör att man som läsare blir en smula otålig medan Ulvbjörn traskar runt i Lejre och ställer frågor och misstänker och har sig.
Att det går att spinna en fängslande intrig kring en medeltida förbrytelse har Umberto Eco visat med Rosens namn, men Eco är en intellektuell författare, som behärskar både det historiska materialet och besitter den litterära kringsynen och färdigheten som kan göra en historisk intrigroman fängslande. Dick Harrison har historiska kunskaper. Däremot har han synbarligen ingen känsla alls för det litterära berättandet. Det blir endimensionellt och stillastående, det finns inget djup mot de lidelser som skulle kunna ligga bakom en så drastisk händelse som ett blodigt mord. Det gör att upplösningen av historien inte innebär någon känsla av befrielse, som när en uppladdad spänning utlöses genom det oväntade men plötsligt förklarade i en bättre bok.
Av en bättre bok väntar man sig också att den ska ha ett drag av tidlöshet hur historisk den än är med avseende på när den utspelas och i vilken miljö. Människornas känslor och drivkrafter bör vara igenkännbara mer än på en schabloniserad nivå. Jag kan tänka mig att Dick Harrison inte haft mer långtgående avsikter än att skriva en underhållningsroman som framför allt blir intressant genom den historiska infattningen och de beskrivningar av hus, vapen, seder och kläder som förekommer. Som sådan kan den ha sitt intresse.
Här finns också en lite mesig kärlekshistoria mellan Ulvbjörn och en kvinna, Gerd, som han fått med sig när han räddade Tuva. Nu är Ulvbjörn en manlig hjälte av det speciella slag som när de förekommer i romaner brukar betecknas som ädla. Han ser alltså först till att lösa den stora uppgift han förelagt sig, därefter kan kvinnan beredas plats i hans liv. Hemma på sin gård Borg har han förvisso redan en husfru, men hon har varit otrogen med en Hildeprand, som Ulvbjörn givetvis slog ihjäl. Gerd får bli hans frilla, och det är hon så nöjd med, fattas bara.
Händelserna i Illdåd äger alltså rum på 600-talet, två århundraden före vikingatidens början, men många vikingatida kulturella förhållanden finns redan eller är på väg att etableras. Vill man läsa bra underhållningsromaner om denna tid är Frans G Bengtssons böcker om Röde Orm att föredra framför Dick Harrisons om Ulvbjörn Vamodsson. Förmodligen är den historiska trovärdigheten mindre, men de är mycket roligare och mycket mer spännande.
