[120604] Den här boken handlar, som titeln avslöjar, om Carl von Linnés uppfattning om mentalsjukdomarna. Den är lite speciell. Jag skulle tro att det är psykologer, psykiatriker och möjligen läkare, som är speciellt intresserade av sin vetenskaps historia, som kan uppskatta boken till fullo.
Boken är ganska tunn, endast knappt 150 sidor och består av tre delar. Den först halvan av boken omfattar Nils Uddenbergs presentation av ämnet. Här förklarar Uddenberg, som ju också är psykiatriker, på ett lättläst och ibland riktigt underhållande sätt en del som kan vara bra att känna till innan man hugger in på den andra delen, som består av Pehr Osbecks anteckningar från Linnés föreläsningar i ämnet i Uppsala. Uddenberg ger i inledningen, som omfattar halva boken, också en översiktlig bild av andra medicinska tänkares, på den tiden, åsikter om de mentala sjukdomarna och diskuterar lite kring Linnés inspiratörer. Det var avgjort denna första del som jag, som inte är läkare eller psykolog, hade mest glädje av. Uddenberg skriver alltid fängslande och intresseväckande.
I den tredje delen, som är den kortaste, får läsaren ta del av ännu ett anteckningsmaterial från samma föreläsningar av Linné, gjorda av den unge Johan Anders Hagström. Spännande för den specialintresserade att jämföra med Osbecks, tänker jag mig.
Det förvånade mig lite att se hur många begrepp från Linnés tid som fortfarande lever kvar inom psykiatrin, som diagnoserna ”hysteri”, ”delirium”, ”demens” och många andra. Intressant också att få lära sig hur begreppens innebörd förändrats sedan dess, i vissa fall mer i andra fall mindre och några fall nästan inte alls. Mycket av det som Linné betraktade som mentalsjukdom skulle vi idag inte se som sjukt överhuvudtaget, som föreälskelse exempelvis eller att gå i sömnen, annat har definierats om och getts nya symtombilder.
Jag fastnade för något som jag själv träffade på ganska ofta förr, nämligen föreställningen att man kunde läsa/studera sig tokig. Jag har alltid trott att denna idé var en folklig myt som hade sitt ursprung i att icke utbildade människor förr kanske tyckte att beläst folk var lite konstigt och hade konstiga åsikter men nu fick jag lära mig att Linné verkligen ansåg att man kunde bli just mentalsjuk av att studera för mycket. Han rekommenderar till och med att studenter inte studerade för intensivt. Denna speciella form av tokighet kallade han ”Dementia ad studiis nimiis”. Jag undrar nu istället, och här ger boken inget svar, om föreställningen hade sitt ursprung i det som en gång var medicinsk vetenskap – eller om den förelåg i folkmun redan före den ”vetenskapliga erans” inträde på den samhälleliga scenen och importerades till vetenskapen utifrån. Idag hör man väl sällan någon säga att en person är konstig eller tokig för att han läst för mycket men för bara 30 år sedan kunde äldre människor hävda detta på fullt allvar.
De Osbeckska anteckningarna i andra delen blir kanske lite tradiga för den som inte är specialintresserad av området, eftersom dessa består av en lång räcka uppräkningar av de olika mentalsjukdomarna och hur de yttrar sig, allt systematiskt indelat i familjer och underavdelningar. Man känner igen, som Uddenberg påpekar, Linnés systematiserande i anteckningarna. Det handlade om att göra en så fullständig utredning/beskrivning och klassificering av de här sjukdomarna som möjligt. Den här avdelningen, liksom den tredje delen, är inget som icke-specialisten (det vill säga jag) sträckläser med andan i halsen alltså även om en och annan anteckning var riktigt intressant.
Jag saknade beskrivningar av vilka botemedel man använde sig av på Linnés tid. Sådana får man bara ta del av i enstaka fall, men det är ju inte författarens av boken fel. Uddenberg föreslår att denna brist kan bero på att Linné nog själv inte praktiserade så mycket som läkare.
För mig var framför allt den inledande halvan fängslande men jag föreställer mig att för den specialintresserade fackmannen kan den här boken vara en liten guldgruva.
