[120528] Teaterfestivalen som en chans för göteborgare med det rätta intresset att få en glimt av det som händer i teatervärlden utanför portarna, vad blev den av? Det berättas för övrigt att när Storan byggdes på 1800-talet tyckte göteborgarna att en låg för långt från stan, på andra sidan vallgraven.
Numera är vi ju välförseddda med teater här i stan. Vad vi är nyfiken på är vad de har för sig på andra orter. Man läser med snålvattnet rinnande om det som man spelar i Stockholm och Malmö. För några år sedan, på tiden före Flotten, (för att vara exakt), följde teatrarna i Sverige (Norden?) samma repertoarlinje. Förr eller senare dök samma pjäser upp på teatrarna. Anouilh pjäsen kom till Göteborg, fast Jarl Kulles roll nu spelades av Erland Josephsson.
Göteborgs Stadsteater bröt sig loss ur schemat och sedan dess har inget varit sig riktigt likt. Kanske inte så mycket att beklaga, utom att vi inte längre har samma gemenskap i repertoiren. Här skulle gästspelsrika teaterfesivaler fylla ett behov. Inspirerande besök från internationella teatermetropoler är naturligtvis också välkomna. Liksom cirkusar och balansakter, så länge vi inte tappar fokus, att det är teater vi vill ha.
På den här tionde dans- pch teaterfestivalen är det magert på teatersidan. Där var en norsk uppsättning av Pär Lagerkvists tjugotalspjäs ett lysande udantag. Dessuom döpte man rakt om lördagen till ”Strindbergsdagen”, som om det plötsligt gått uppför arrangörerna att det i år har gått 100 år sedan titanen dog, Sveriges store dramamtiker, som till skillnad från Lagerkvist aldrig fick nobelpris och inte heller något svenskt framföramde vid den nu avslutade teaterfestvalen
Någo svensk teateruppsättning hade man från kulturbyråkraterna inte förberett. Anna Petterson från Strindbrgsteatern i Stockholm gästspelade med sin enmansversion av Fröken Julie. Barnen fick rita mustascher på Strindberg och på Studion framförde man en reading av en pjäs av Fredrdrik Evers, med den här i stan gångbara titeln ”Förbannande Stockholm”samt dans av Cullberg-baletten.
Pjäen lästes av Johan Carlberg, Johan Gry och Viktoria Folkesson. Den handlade om mötet mellan Strindberg och Wilhelm Stenhammar. Ett kort, ordlöst sammanträffande, som inte gav upphov till någon opera. Det tama sammanträffandet räckte inte för en pjäs.
Man är ju van vid att vänta sig något riktigt rykande när det gäller strider som Strindberg var inblandad i Kanske har det moderna genustänket fått oss att se Strindberg i ett annat ljus?
Jag läste häromdagen ett vitnabörd i en bok med den lovande titeln ”Carl XV:s glada dagar. Två gamla stockholmares anteckningar från 1860- och 1870-talen. ” av läkare Selander, Edvard och Nils som på den den varit sällskapsbröder med Strindberg
”Var och en som sett Auguat Strindbergs hemliv under denna tid förstår honom”, skriver de.
